Emma och Harry

Egentligen vet jag inte om jag behöver presentera mig... Emma och Harry är nog ett välkänt begrepp i pinscherSverige och även i cyberrymden.

Men äsch, jag gör det ändå!

Jag är en 30 år ung (!) ålänning som bor tillsammans med min sambo Andreas (bästa hussen), vår son Agust (född första augusti tvåtusenåtta) och vår härliga pinscherhane Harry (född sjuttonde mars tvåtusentre)! Harry är från Lilla Piröns kennel, min första egna hund och min ögonsten.

Jag har alltid gillat djur och en önskan om en egen hund stod högt på listan när jag träffat Andreas. Jag fick gråta lite för att få som jag ville. Andreas hade dock vissa krav när han äntligen gett med sig. Den skulle vara kul och korthårig. Vi surfade runt på många hundsidor tills vi stötte på en bild på två valpar, Xitamiz Hickory och Honey-Bee. Jag var SÅLD!!! Vilka underbara söta små rackare!

Vi läste på lite mer om rasen och insåg att det här var en hund som passade oss och våra behov som handen i handsken. En aktiv sällskapshund, för det var det vi ville ha - en sällskapshund. Jag hade inga planer på att ställa ut eller börja träna något annat än vanlig vardagslydnad.

Sen kom då dagen vårt liv förändrades för alltid. 12 maj 2003 hämtade vi hem en yster valp med charmiga öron! Harry hade hittat hem! Jag var i sjunde himlen och så lycklig! Men rädd, hur skulle vi kunna uppfostra en valp? Vi kunde ju knappt något om hundar...

Harry har varit en utmaning - på gott och ont! Han har lärt mig mer om hundträning än vad jag någonsin kunnat ana. Det har varit tårar, besvikelse, funderingar på omplacering och jag har känt mig som världens sämsta hundägare. Många gånger! Men det har varit betydligt mer av följande: glädje, skratt, lärdomar, stolthet, stunder av fullkomlig lycka och massor av kärlek! Tillfällen då mattehjärtat varit så stolt att det nästan spruckit när vi åstadkommit saker tillsammans.

Jag ville ha en sällskapshund, men ganska snabbt fick jag upp ögonen för utställning. Superkul ju, skoj att träffa andra trevliga pinscherägare och lite bonus när det gått bra i ringen. Men jag ställer främst ut för att träffa pinscherfolk... Sedan testade vi på viltspår och senare även agility. Och där blev vi fast - i agilityträsket!

Harry är riktigt duktig - när han själv behagar. Vi har många bra tävlingar i minnet, de tävlingar där Harry ballar ur försöker vi glömma... Vi kämpar på, tillsammans och på varsitt håll, fniss! Det SKA gå, förr eller senare!

Det här med att träna pinscher är intressant. Det kräver massor av dig som förare, främst tålamod och snälla vänner som peppar en när det går dåligt! Att sedan ge sig ut på tävlingsplan är än svårare. Detta har gjort att nästa hund tyvärr inte kommer att bli en pinscher. Så nästa ras hemma hos mig blir en kelpie. Hon heter Hilja och är född 11 januari 2009.

Tack vare Harry och hans underbara personlighet så kommer det nog alltid att bo en pinscher hemma hos oss. Fast Harry ska ju leva lika länge som jag gör.... Behöver inte skaffa någon ny!