Hur får jag honom att sluta morra?

Arcan har blivit bättre på mkt sen kastreringen.. Han hade ju en tendens att morra med sina tuggben men det känns som om det är borta nu..

Det har dock kommit upp ett annat problem och det är att han kan morra och visa tänderna åt oss när han ligger i sängen eller i soffan.. Självklart får han en tillrättavisning då jag anser att detta inte är ok.
Vi ska få barn i december och jag vill inte behöva vara orolig för att nått ska hände barnet när den blivit så pass stor att den kan klättra i möblerna.. Det är ju trots allt vi människor i familjen som har den första rätten till möblerna och att morra åt oss är enligt mig alltid oacceptabelt.

Vi har ju gott om tid att träna bort detta.. Frågan är vilken väg som är bästa att gå?

Moa

Visst har vi diskuterat frågan tidigare? Jag har nämligen för mej att jag då kan ha yttrat mej negativt om morrande men nu har jag ändrat åsikt!
Ja man lär så länge man lever.

Eftersom min hund är en nervig individ som har nära till utfall har jag rådfrågat en massa hundägare, tränare och hundpsykologer. Jag har beklagat mej över att han inte signalerar något innan utfallet och den senaste hundpsykologen sa något intressant. Eftersom min hund inte törs skälla inför mej och bara har morrat en handfull gånger trodde hon att han skrämts från att låta av sina tidigare ägare. Som jag ser det är det olyckligt om en hund inte törs varna om den känner sig trängd eller hotad. Hellre ett varnande morr än ett bett av frustration, säger jag! Den lyxen har tyvärr inte jag.

Det verkliga problemet är inte att hunden morrar eller visar tänderna utan att den vaktar.

Jag har fått lära mej att inte utmana Sniff för risken är stor att den svarar upp och då har det hela eskalerat till en farligare situation. Jag vet inte hur din hund reagerar men eftersom min har nära att ta till munnen gäller det att överlista och förhindra snarare än att korrigera i efterhand. Jag har förbjudit andra att handgripligen fösa ner min hund från soffan, det får under inga omständigheter bli en maktkamp.

Istället får man locka eller idka byteshandel så hunden ser en fördel i att lämna sin plats i soffan eller vad det kan vara. Naturligtvis hade allt varit mycket lättare om jag från början gjort som andra rekommenderat, nämligen att inte tillåta hunden att på eget bevåg hoppa upp i soffan. Om hunden lär sig be om och vänta på tillstånd slipper man nog det mesta av vaktandet. Min hund ser det annars som att han var där först, han har rätt att vara där och ingen ska ifrågasätta detta, vilket ska vara helt korrekt enligt urhundarnas sätt att "resonera". Om man som människa bryter mot denna etikettsregel så ses man som väldigt ohyfsad (och då är det ju vi som måste talas tillrätta).

Ja, så har hundpsykolog förklarat för mej och man kan hålla med eller inte, men jag tycker det har hjälpt mej mycket att se det ur detta perspektiv! Som människa kan jag kräva och förvänta mej vissa saker av min hund men jag måste samtidigt respektera att min hund inte fungerar som jag, eller som jag vill.
Jag tror att om man kan få hunden att känna det som en ynnest istället för en självklarhet att få vara i soffan så har man vunnit mycket.

Sniffen älskar soffor och tar dem gärna i besittning. För oss har soffvakteriet blivit så otroligt mycket bättre, det är ett minimalt problem numera och det beror nog på flera faktorer. Har jag känt mej det minsta tveksam har han lurats iväg från soffan så han aldrig får chansen att uppvisa ett oönskat beteende. Jag tror det är superviktigt att fula ovanor inte hinner bli befästa. Gör de det kan man få prova en hel del olika metoder innan man hittar rätt.

I vårt fall har det varit särskilt viktigt att undvika att Sniffen uppfattar människor som dumma och konfrontationslystna. Han låter sig villigt mutas från känsliga situationer och alla blir glada och tycker om varann. Det blir en win-win-situation.

Förresten, fan va skönt att kunna skriva om det såhär! Jag har inte ens reflekterat över att detta faktiskt var ett problem och ett orosmoment förut och att det nu är något som jag knappt ens tänker på längre! Med nya och bättre vanor så undviks detta effektivt på ren rutin. Jag tror faktiskt det hela mist sin laddning även för Sniffen!

Jo, det har varit på tapeten förut... Då med tuggben.. När jag tillrättavisar honom så är det endast genom att jag i stort sett lägger mig på honom, för att dominera ut honom och han verkar fatta vinken. När han väl slappnat av så klappar jag honom och ber honom att gå ner, det gör han väldigt snabbt och han får självklart beröm för det.

Han är inte så här varje gång han ligger i möblerna utan ibland. han sover inte i sängen på nätterna, mest för att han tar väldigt stor plats.

Jag är inte van vid att mina hundar har ett sånt här beteende... Pricken och Vilya skulle aldrig ens få för sig att bete sig så. (och folk säger att russllar är jävliga att uppfostra?)

Jag vet inte om jag är för "hård" för att äga och uppfostra en Pinscher, allt verkar handla om byteshandel och att locka bort. Jag har svårt att köpa det konceptet.. Jag har aldrig förstått varför jag ska byta bort ett ben som min hund vaktar för att ge honom nått bättre..? Varför ska jag pjoska och gulla när han har bestämt sig för att hota och hugga för att jag ska klippa hans klor och han inte ha lust just då? Inte ser man två hundar förhandla mellan varandra... Antingen så accepterar den som är lägre i rang eller så blir det gruff om saken.
Jag har ju aldrig haft problem med russllarna, så varför med Arcan? Varför är han så mkt svårare att lära att JAG bestämmer och att han inte har någon rätt att bete sig illa?

Det är toppen att byteshandel och sånt funkar för andra.. Och jag vet att du Suvi har kämpat massor med din hund, det är ju toppen att allt blir bättre med tanke på allt jobb du lägger ner.

Man jag förstår inte vitsen i att dalta med hunden.. Känns som att lura sig till ett falskt ledarskap som kan brista vilken sekund som helst. En vacker dag kanske man glömmer att locka och trilska, vad händer då?

Jag kan nog tyvärr inte komma med så väldigt mycket förslag hur detta ska kunna tränas bort för jag har själv inte haft något problem med detta. Dock hände det en eller två gånger att Zorro helt otroligt förvånande för mig morrade när jag bad honom gå ner från sängen. Jag tror dock att det var min andra pinscher han morrade åt eftersom han kom springande samtidigt också.

Jag pratade om detta med Jessica som äger Zorros mamma Pilar och som är hundtränare också. Hon sa en sak som jag tyckte var väldigt intressant och som jag aldrig tänkt på. Hon sa att en pinscher är väldigt hård på hundregler och lever efter dem ganska så väl och i hundarnas värld är det aldrig ok att komma och störa den som ligger och sover. Hon menade på att man inte ens ser den dominantaste hund gå fram till en valp och vilja ta över dennes sovplats för detta är inte ok i hundarnas värld och det är inget man gör, hur hög eller låg man än är i rang. Vi pratade om att det är viktigt att vara väldigt tydlig med att man var på väg fram och göra hunden uppmärksam på detta så han/hon inte överraskas. Hunden behöver lära sig att man inte kommer dit för att ta dennes sovplats eller störa den utan att man kan närma sig och komma nära utan att ta över.

/Saila

Jag ser det inte som att jag daltar med hunden för att jag respekterar hans åsikt. Mina hundar har full rätt att tycka att det är irriterande att behöva flytta på sig, alternativt att det kommer finnas en risk för att de måste flytta på sig. Jag vet ändå att jag kommer kunna lyfta undan dem om jag måste utan att de kommer göra något annat än att muttra (nej, jag idkar inte byteshandel eller lockar och pockar för att få som jag vill. Det har jag för kort stubin för).

Anser du att det är en fara för dig eller andra att han muttrar eller att det rör sig om allvarliga hot så är mitt förslag att du helt enkelt låter honom ha sin bädd och så får han finna sig i det.

Jag tror inte att det är någon fara för oss eller andra som det ser ut idag. Han morrar och visar tänder men har aldrig visat en klar aggresivitet vid de tillfällena...

Jag gör honom alltid uppmärksam på att jag kommer, så hoppar på honom gör jag inte heller.. Just för att han ska förstå att det är ok när jag kommer...

Jag är med på vad både Salia och Cuthalion menar... Jag tror att jag behöver vänja mig vid att Pinschern har en egen åsikt som han gärna talar om.. Efter 8 år med Russllar som aldrig skulle säga emot eller morra så tar det en stund att ställa om. Jag är ju så van vid att det fungerar med dom..

Nu tänker jag dessutom på det kommande barnet.. Att han morrar åt mig kan jag ju hantera, men jag tycker ju att det känns lite läskigt om det skulle fortsätta och att han skulle morra åt barnet...

Här hemma finns det ingen möjlighet för hundarna att morra i en soffa eller i en säng eftersom de inte är i möblerna. De har sina egna platser. Ibland händer det att en hundsäng står i vägen framför en garderob men de gånger jag ber om förflyttning är det inga problem eller så flyttar jag sängen med hund i.

Det kanske är elakt att inte låta djuren vara med i soffa eller säng men hos oss fungerar det jättebra och det finns 4 olika ställen som är "hundplatser" samt att mattorna fungerar jättebra att ligga / sitta på också.

Jag har en hundsäng som byter lite platser utifrån var jag befinner mig. Vet jag till ex att jag kommer att sitta framför tvn jättelänge på kvällen bäddar jag en säng bredvid annars är det ju inte långt till hallen där en också står. Men favoritplatsen är faktiskt på övervåningen dit Ztella gärna går upp och lägger sig även om jag är på undervåningen.

Nu vill jag med detta inlägg inte slå er på fingrarna ni som har era djur i möblerna det är ju ett val ni gjort och mitt val är inte likadant men fungerar väldigt bra.

Hm, jag tycker ändå att det låter så konstigt att det är normalt för en ras att morra/visa tänderna bara för att saker och ting kanske inte passar dem... även om de inte hugger... Jag hade nog haft svårt att acceptera det, så tur att jag fått en pinscher som inte uppvisar sådana beteenden mot mig alls!


Men om jag hade haft det så skulle jag nog tills vidare inte låta hunden vara i soffan och sängen, och bara ibland bjuda in hunden att få komma upp. Kan den inte hantera och bete sig så behöver den heller inte vara i soffan, hur gärna jag än vill ha min älskling där.

Hemma hos oss är reglerna väldigt enkla, det är ok att ligga i soffan men skulle det bli en massa morr för att nån vill att dom ska gå ner så får man inte ligga i soffan längre.
Eftersom jag har småbarn så är det för mig självklart att det inte är ok att morra och visa tänderna om nån vill att dom ska gå ner. Pinscher elller annan ras spelar för mig ingen roll för det är beteendet jag inte gillar.

Sanna&Kelly skrev:Hm, jag tycker ändå att det låter så konstigt att det är normalt för en ras att morra/visa tänderna bara för att saker och ting kanske inte passar dem... även om de inte hugger... Jag hade nog haft svårt att acceptera det, så tur att jag fått en pinscher som inte uppvisar sådana beteenden mot mig alls!
Men om jag hade haft det så skulle jag nog tills vidare inte låta hunden vara i soffan och sängen, och bara ibland bjuda in hunden att få komma upp. Kan den inte hantera och bete sig så behöver den heller inte vara i soffan, hur gärna jag än vill ha min älskling där.

Ser man till t.ex. rottisar så är de ju oerhört bra på att morra och gurgla när de ska visa kärlek till exempel vilket kan vara rätt obehagligt innan man inser att morrandet inte betyder något annat än att de är pratglada.

Har man fått det inpräntat att morrningar är ett sätt att visa dominans på, att hunden kommer ta över familjen etc för att den vågar morra så kan jag förstå att det är svårt att ta in att en hund inte alls behöver mena något mer med sitt morrande än "Låt mig vara". Jag kan inte tala för pinschern generellt som ras men ser jag till mina två så tycker jag att en av sakerna med dem som gör livet så mycket lättare är att de talar om vad de tycker oavsett om de får igenom sina önskemål eller inte. På så sätt går det mycket snabbare att lära sig gränserna för både hunden och mig.

Vill poängtera att jag tycker det är stor skillnad på en hund som morrar eller visar tänderna för att den vill påpeka att den inte gillar en sak och en hund som morrar och visar tänderna som varning. Det sistnämnda tolererar inte jag heller utan tar gärna den fighten om det behövs men det förstnämnda är personligen inget jag tycker är negativt.

Arcan skrev:Jag är med på vad både Salia och Cuthalion menar... Jag tror att jag behöver vänja mig vid att Pinschern har en egen åsikt som han gärna talar om.. Efter 8 år med Russllar som aldrig skulle säga emot eller morra så tar det en stund att ställa om. Jag är ju så van vid att det fungerar med dom..

Nu tänker jag dessutom på det kommande barnet.. Att han morrar åt mig kan jag ju hantera, men jag tycker ju att det känns lite läskigt om det skulle fortsätta och att han skulle morra åt barnet...

Russlar är en dröm jämfört med pinschern på vissa sätt .

Skämt åsido, vill bara lägga till angående barn: Samtliga våra hundar har oavsett vad de har haft för inställning till livet i övrigt alltid behandlat barn bra och haft stort överseende med barns beteende. Skulle de få för sig att morra mot ett barn när de umgåtts en stund så skulle det vara något som har gått väldigt fel och jag hade undrat vad som hänt. Nu lämnar jag visserligen aldrig barn och hundar ensamma för allas skull men ville bara påpeka att bara för att en hund har en bestämd åsikt så betyder inte det att den kommer bete sig illa mot barn.

Arcan skrev:Jo, det har varit på tapeten förut... Då med tuggben.. När jag tillrättavisar honom så är det endast genom att jag i stort sett lägger mig på honom, för att dominera ut honom och han verkar fatta vinken. När han väl slappnat av så klappar jag honom och ber honom att gå ner, det gör han väldigt snabbt och han får självklart beröm för det.

Han är inte så här varje gång han ligger i möblerna utan ibland. han sover inte i sängen på nätterna, mest för att han tar väldigt stor plats.

Jag är inte van vid att mina hundar har ett sånt här beteende... Pricken och Vilya skulle aldrig ens få för sig att bete sig så. (och folk säger att russllar är jävliga att uppfostra?)

Jag vet inte om jag är för "hård" för att äga och uppfostra en Pinscher, allt verkar handla om byteshandel och att locka bort. Jag har svårt att köpa det konceptet.. Jag har aldrig förstått varför jag ska byta bort ett ben som min hund vaktar för att ge honom nått bättre..? Varför ska jag pjoska och gulla när han har bestämt sig för att hota och hugga för att jag ska klippa hans klor och han inte ha lust just då? Inte ser man två hundar förhandla mellan varandra... Antingen så accepterar den som är lägre i rang eller så blir det gruff om saken.
Jag har ju aldrig haft problem med russllarna, så varför med Arcan? Varför är han så mkt svårare att lära att JAG bestämmer och att han inte har någon rätt att bete sig illa?

Det är toppen att byteshandel och sånt funkar för andra.. Och jag vet att du Suvi har kämpat massor med din hund, det är ju toppen att allt blir bättre med tanke på allt jobb du lägger ner.

Man jag förstår inte vitsen i att dalta med hunden.. Känns som att lura sig till ett falskt ledarskap som kan brista vilken sekund som helst. En vacker dag kanske man glömmer att locka och trilska, vad händer då?

Det här med ledarskap (och personlig stil) är ju en intressant fråga. Vad kännetecknar ett bra ledarskap? Jag tänker på mej själv mer som en lärare. Det viktiga är inte att min hund förstår att den ska lyda mej utan att den förstår hur den förväntas uppföra sig. Det är mitt jobb att sätta regler och träna min hund i de situationerna. För mej är det ett annorlunda förhållningssätt än att gå in i olika främmande situationer och få min hund att rätta sig efter mej i allt. Visst hade det varit underbart om hunden följde mina önskemål slaviskt! Men det verkar inte ligga för pinschern...

När jag skaffade Sniff fick jag ju höra att det inte var något fel med honom, han var bara i slyngelåldern. Jag hade alltså förväntningar på att han skulle utmana, ifrågasätta och vara trotsig. Uppfödarna poängterade hur viktigt det var att tog ledarskapet och pratade om Cesar Millans pli på sina hundar. Alltså gick jag in i det hela med en tanke om att jag skulle få vara både sträng och hård.

Men Sniffen visade sig vara en nervös räka och när vi kom till första hundpsykologen så förbjöds jag att banna honom. Han skulle behandlas som en valp och skulle inte få höra ett ont ord. Hoppla!

Och jag upptäckte hur alla andra var mycket mer verbala än jag. Hundägare talade med ljusa larviga röster, uppmuntrade överdrivet och det var tjo och tjim. Det där låg ju inte alls för mej! Men inte kunde det vara nödvändigt, även buttra tyska generaler hade väl lydiga och duktiga hundar? Jag skulle kanske slippa undan, tänkte jag.
Och i början var Sniffen helt immun mot uppmuntran. Han fattade inte när han fick beröm. Sakta men säkert blev jag en sån där hundmänniska med gäll röst som berömde överdrivet för minsta lilla. Nej, det kändes inte naturligt alls i början men jag såg ju att det gav det resultat jag ville ha!

Om du har en grupp barn och säger "nu ska vi rita" så springer några och hämtar papper och pennor, andra är orörliga, någon kilar iväg och gör något annat och ett barn börjar kanske gråta. Frågan är ju inte om man har fel attityd eller inställning som ledare utan att var och en behöver närmas på olika sätt. Ett barn med prestationsångest reagerar inte på samma sätt som den som älskar att rita.

Tänker man att man inte vill dalta, att barnet ska lyda oavsett vad det själv känner så är det nog svårt att få de resultat man vill ha. Jag tror att man måste vara flexibel nog att anpassa sin stil efter andras personlighet, oavsett om det är hundar eller människor.

Min svåger kan inget om hundar annat än det han sett på Cesar Millans program. För honom är det självklart att dominera min hund ur soffan. Resultatet blev genast att varje gång min hund såg honom så märktes det på hans kroppspråk att han tänkte "där kommer den där bråkiga jäveln". Om man möts inställd på konflikt kommer man naturligtvis få en konflikt!

Om soffan associeras med upprepade maktkamper så trissas stämningen upp, det blir mer och mer laddat. Att avvärja det hela med godis, lek och positiv förstärkning har för oss lett till att det ytterst sällan blir något vaktande överhuvudtaget.

Det är så enkelt. Om Sniffen ligger i soffan lockar jag ner honom så att gästen kan sätta sig (han vaktar aldrig mot mej nämligen). När gästen satt sig är det ju den som har äganderätt och Sniffen kan då hoppa upp intill utan problem.
Kommer personen fram och sätter sig bredvid Sniffen så ses den som en inkräktare som försöker lägga beslag på Sniffens ägodel.

På hundspråk är detta helt logiskt även om det inte är det för oss. Det tar bara en sekund att låta hunden hoppa ner och låta gästen sätta sig och relationen dem emellan är fullständigt konfliktfri. Skulle det ändå vara laddat får hunden lämna rummet.

Hade Sniffen fungerat på ett annat sätt hade jag fått anpassa min ledarstil efter det! Att detta funkar för oss betyder inte att det funkar för nån annan, särskilt inte om problematiken bottnar i något helt annat. Om jag får en annan hund är det inte säkert att jag har nån nytta av mina erfarenheter med Sniffen! Jodå, det har jag säkert, men jag förväntar mej inte att jag kan eller ska behöva göra exakt likadant med någon annan hund bara för att jag har vanan inne!

Du kommer säkert hitta rätt metod för er! Lycka till och berätta gärna hur det går!

Kan inte annat än instämma med det mesta Suvi så klokt säger. Har också en "nervös räka"

Man kan ju lära in kommandot Hopp ner och på så sätt slippa konflikter och ett brustet tålamod och en glad hund som kanske får en godbit för att den var duktig helt plötsligt

Bäst att lära in det i andra situationer först tror jag, det gjorde vi iaf.

Men jag tycker själv att det här med vaktande är en stor sak, det finns så många pusselbitar och det är svårt att säga hur du ska göra, vad som fungerar på din hund. Vi har fortfarande inte löst problemet helt men hon vaktar inte mot oss längre, skönt det iaf.

Jag läser alla svar ang morrningar... och ger mina tankar kring det.

Mina två funkar HELT olika. Blessin är en otroligt följsam och mjuk hund, hon morrar aldrig nånsin. Jo visst ibland i möten med andra hundar (framför allt sina avkommor som hon vill sätta på plats...!) Men annars morrar hon aldrig. Hon pratar när hon är hungrig, hon pratar när hon vill göra mig uppmärksam på att livet är SÅÅÅÅ tråkigt... och visst, för ett otränat öra låter det säkert som samma sak. Morr kontra att hon pratar, men jag hör och ser skillnad på hennes kroppsspråk.

Hon blir dock CUJO när hon har valpar, den första veckan är man inte vatten värd... men det är ju en heeelt annan instinkt och inte det vi berör i denna tråd.

Ghibli däremot, kan morra om jag sätter mig bredvid honom i soffan. Inte för att han vill mig illa, utan för att han tycker att han vill vara ifred. Han säger mest - Hörrö, jag låg här...! Jag sitter ju alltid kvar, han får flytta sig om han tycker att han vill vara ifred. För soffan är en plats där han inte har makten att bestämma. Om jag kastar upp mina fötter intill honom så kan han morra och tala om för mig att han inte gillar det. Men jag tycker det är lite kul och "klappar" honom med fötterna då. Vet att Macke och även deras syster Maia gör likadant! Tala om att - HALLÅ! Jag ligger här...! Sussie trodde att det hade att göra med att deras döttrar var små när M-kullen föddes och trampade runt i valplådan... Men jag tror inte att det hör ihop.

Om han däremot ligger på en pläd eller i sin bädd och han morrar, då får han vara ifred. Det är hans plats och han kan få bestämma om jag får vara med. Dock är det ju så, att om jag tycker att jag vill sätta mig bredvid honom så gör jag det ändå... Han säger mest till att han föredrar att jag inte kommer. Jag har alltid varit noga med att respektera det. MEN jag har även gjort klart att om JAG vill kommer jag och sätter mig ändå, för det är jag som bestämmer. Och detta gör jag för att det aldrig ska bli en laddad situation i andra avseenden, med barn och andra människor.

Jag gör alltid klart för valpköpare och andra, att om mina hundar ligger i sina bäddar ska dom vara ifred. Har dom valt den platsen ska dom få vara ifred. Ligger dom i soffan eller i en fotölj... kan man gå fram. MEN samtidigt ska man aldrig gå fram till en hund man inte känner om den vilar. Hemma hos oss funkar det ALLTID, jag är aldrig orolig, men jag försöker få folk att förstå att det inte funkar med alla hundar.

Det här med morrandet ser jag som en styrka på ett sätt. Dom säger ju faktiskt till att dom är missnöjda, istället för att sura. Jag ser Ghibli som en mycket starkare individ än Blessin. Skulle jag få välja typ av hund igen, skulle mitt val ALLTID ligga hos en hund som Ghibli. Han är stark och stabil i alla situationer. Han kan inte gå lös, nej... men det är inte heller den egenskap som jag värderar högst. Jag kan lämna honom ensam hemma, han trivs hos vem som helst, han har inga dumheter för sig alls. Han är den typ av hund jag önskar allra mest att äga själv.

Blessin är bra på många andra sätt, hon är lättare att ha med andra hundar och hon går lös nästan alltid... hon är mjuk och följsam. Men mycket mer beroende av mig. Hon kan ställa till det hemma om hon får lust. Hon har inga hämningar när det gäller att sno prylar och leka med. Hon kan pipa en hel dag om jag går ifrån henne. Hon är mycket mindre jordnära och självständig.

Nu blev det långt... men det jag försöker säga är att det kan finnas så många olika typ av morr. Om man läser situationen och ser lite vid sidan av att hunden MORRAR... är det verkligen ett morr av den karaktär att hunden är osäker/arg? I en sån situation skulle jag först fundera över: Varför är hunden osäker? Finns det nåt hos mig som gör att hunden han svårt att tolka mina avsikter? Varför kan hunden vara rädd? Finns det nåt som hunden uppfattar som hotfullt eller skrämmande?

Det har hänt vid ett par tillfällen att Ghibli har morrat för att han surat ur... och då har jag själv på samma sätt surat ur! Dom dispyter vi haft, har jag alltid vunnit utan kamp. Han har aldrig vunnit mark när han morrat, men vid ett par tillfällen har jag insett att jag drivit det för långt. Om jag backar ur då och inser att JAG har felat, slutar han och vi är kompisar. Han kommer fram och säger - Det är ok, jag älskar dig! Vi pussas och han är hur glad som helst.

Jag ser det inte som att HAN vann, det är ju han som söker min kontakt och "ber om ursäkt". Han fjäskar och svansar... Och jag tar honom till mig.

Summan av kardemumman... enligt hur jag tänker: Morr är inte alltid en konflikt av den bemärkelsen att det är en uppmaning till kamp. Vissa hundar pratar... andra hoppar... dom uttrycker sig på olika sätt.

Se individen och läs av vad hunden menar. Med hundar som har svårt med ledarskap... så är det klokt att inte ha dem i möblerna för då uppstår inte dom situationer då hunden vill "vakta" soffan, sängen eller vad det nu kan va. Deras bäddar och deras liggplatser ska vara fredade från barn, okända personer och andra. Nånstans måste dom kunna söka vila utan att behöva bli störda.

Så tänker jag...

Se individen och läs av vad hunden menar. Med hundar som har svårt med ledarskap... så är det klokt att inte ha dem i möblerna för då uppstår inte dom situationer då hunden vill "vakta" soffan, sängen eller vad det nu kan va. Deras bäddar och deras liggplatser ska vara fredade från barn, okända personer och andra. Nånstans måste dom kunna söka vila utan att behöva bli störda.

Det här är någonting som jag försöker lära Zelda, att hemma hos andra ligger man inte i soffan, men hur tusan lär man en soffälskande pinscher att nöja sig med en hundbädd? Hon ger sig verkligen inte, utan smyger upp när man tittar åt ett annat håll Bur har vi provat, fungerar inte då hon är rädd för den...

ligistenzelda skrev:

Se individen och läs av vad hunden menar. Med hundar som har svårt med ledarskap... så är det klokt att inte ha dem i möblerna för då uppstår inte dom situationer då hunden vill "vakta" soffan, sängen eller vad det nu kan va. Deras bäddar och deras liggplatser ska vara fredade från barn, okända personer och andra. Nånstans måste dom kunna söka vila utan att behöva bli störda.

Det här är någonting som jag försöker lära Zelda, att hemma hos andra ligger man inte i soffan, men hur tusan lär man en soffälskande pinscher att nöja sig med en hundbädd? Hon ger sig verkligen inte, utan smyger upp när man tittar åt ett annat håll Bur har vi provat, fungerar inte då hon är rädd för den...

För mig har det aldrig varit svårt att få dem att förstå att det bara är hemma (och hos vissa hundkompisar) som det är ok att hoppa upp i soffan. Jag ber dem gå ner och visar dem sin plats. Förstärker med en gotte eller en tuggis kanske om det behövs "distraheras" en stund.

Hemma... där måste man bara vara konsekvent. Belöna med nåt hon gillar då hon söker sin bädd självmant och be henne gå ner när hon ligger i soffan. Sätt dig i hennes bädd och läs... kanske kommer hon och vill vara nära dig... klappa om och beröm lugnt. Jag vet inte om det funkar på Zelda... men på mna kan jag göra så om dom "inte fattar" att pläden är deras plats när vi är borta.

ja hmm det där med soffor och smyga upp. Prova att säga nej och ner när hon kommer smygandes.
Canyo älskar soffor och vet inte riktigt vart hon ska ta vägen om hon inte får ligga i soffa nånstans.
Nu har vi jag och carl (canyos fd husse) varit väldigt konsekventa vad gäller soffor.då vi skffade en ny soffa innan hon kom in i vårat liv. o regeln var ingen hund i soffan. det funkade bra.hon var aldrig i soffan hemma eller borta. sen så kom hon dit ändå. för matte var svag en julafton
nu så "frågar" hon om lov innan hon skuttar upp o lägger sig nånstans.hon tittar på mig sen soffan säger jag att det är ok då vet hon att hon får vara där, men jag kan lika väl säga åt henne sedan att lägga sig nån annanstans.
Hon har morrat en gång då åt x:ets barn, men då sov hon och han kom o slängde sig i soffan. det är en ok morrning för mig. soffan har hon till låns, vill hon vara säker på att vara ifred så han hon sin korg. där INGEN får röra henne.

Får vara ensvis å hänvisa till anan plats när det är främmande runt om. När det är folk hon känner är det inget problem (eller folk som låter bli henne när hon ligger där), men folk som kan få för sig att klappa och hund i soffan är ingen bra kombo I know

ligistenzelda skrev:

Se individen och läs av vad hunden menar. Med hundar som har svårt med ledarskap... så är det klokt att inte ha dem i möblerna för då uppstår inte dom situationer då hunden vill "vakta" soffan, sängen eller vad det nu kan va. Deras bäddar och deras liggplatser ska vara fredade från barn, okända personer och andra. Nånstans måste dom kunna söka vila utan att behöva bli störda.

Det här är någonting som jag försöker lära Zelda, att hemma hos andra ligger man inte i soffan, men hur tusan lär man en soffälskande pinscher att nöja sig med en hundbädd? Hon ger sig verkligen inte, utan smyger upp när man tittar åt ett annat håll Bur har vi provat, fungerar inte då hon är rädd för den...

Hej,
Detta är lite intressant då jag haft (mellan)schanuzer (Knutte i 14 år) och dvärgschnauzer (Ludde is 15 år) och inte hört ett morr alls. Zorro morrade ett par ggr när han hade ngt ben el dyl...men vi gjorde "bytes-dealen" och det fungerar 100% bra. Nu behöver jag bara hojta godis så släpper han direkt och springer mot bänken där jag har godis. Gällande soffor och sängar så måste Zorro alltid "fråga" om han får hoppa upp i soffan på samma sätt som han frågar innan jag släpper in honom genom ytterdörren (ALLTID efter mig "Ceasar-knep"), börja äta etc ..I och med dessa ständiga "förfrågningar" har han på ett enkelt sätt lärt sig att inte ta platser etc för givet...Han visar INGA tecken på morr nu ...men jag har sagt till Emil (son 12 år) och hans kompisar att inte ta saker ur munnen, störa när han ligger i korg eller äter och det gäller alla hundar ...

Ja Cesar-knepen Cesar använder på osäkra hundar som gör utfall, superuppstressade hundar m.m skulle man inte vilja använda, de är ofta helt bedrövliga. Dock imponerar han med mot människor svårt aggressiva hundar och hundar som inte vill gå på hala golv m.m. Han går ju helt på erfarenhet o känsla verkar det som och om han läste på skulle han bli riktigt stor...lite off topic men lika bra det som att dra en massa modeklyschor om att man ska vara som en förälder i ledarskapet och att hundar ska få morra. Ett bra tips är alltid dock att det ska se snyggt ut när man säger åt hunden-då är det oftast bra- och man ska ha ett possitivt! ledarskap. Cesarryck under öronen tex ser inte snyggt ut bara för att ta ett exempel..

Fotofreaket skrev:Ja Cesar-knepen Cesar använder på osäkra hundar som gör utfall, superuppstressade hundar m.m skulle man inte vilja använda, de är ofta helt bedrövliga. Dock imponerar han med mot människor svårt aggressiva hundar och hundar som inte vill gå på hala golv m.m. Han går ju helt på erfarenhet o känsla verkar det som och om han läste på skulle han bli riktigt stor...lite off topic men lika bra det som att dra en massa modeklyschor om att man ska vara som en förälder i ledarskapet och att hundar ska få morra. Ett bra tips är alltid dock att det ska se snyggt ut när man säger åt hunden-då är det oftast bra- och man ska ha ett possitivt! ledarskap. Cesarryck under öronen tex ser inte snyggt ut bara för att ta ett exempel..

Jag tycker inte Cesar är bra i allt...det är endast att Zorro får vänta innan jag säger OK innan han går in gm ytterdörren som är ett typiskt Cesar-knep. Sedan kombinationen att han får fråga att komma upp i soffan (mestadels får han inte), äta, hoppa ur bilen, hälsa på hundar etc...man får en hund som ser dig som tydlig ledare UTAN ett enda hårt ord eller ryck etc...Jag pratar bara...

Problemet är ju att hon får vara i soffan hemma, men hemma hos andra kan det bli lite jobbigt. Så hon har sas vanan inne att gå upp i soffor (för det får hon ju hemma och hos många andra) Visst kan jag be henne att gå ner, inga problem men att få henne att acceptera en mindre skön plats än soffan verkar svårt. En riktigt bortskämd liten sak
Hon kan liksom inte slappna av hos folk då utan rantar runt. Sen kan jag inte ha koll på henne när vi tex är i köket utan då smyger hon upp i soffan.

Kanske är ren lathet från min sida, eg kanske det kan gå om jag envisas med att peka ut en bädd varje gång jag kommer på henne att ligga i soffan hos folk..

Texie får också "fråga" om lov innan hon får komma upp i soffan och hon får inte vara där om vi inte sitter där. Det har fungerat väldigt bra, hon ser det inte som "sitt" revir. Hon har heller aldrig morrat åt mig eller min sambo, vi kan tom ta det godaste grisörat ifrån henne. Men däremot har hon morrat när hon vaktat hemmet, och det har vi jobbat mycket med. Kan säga att det blivit mycket bättre sen vi började skjuta en vattenstråle (från en vattenpistol) på henne i exakt samma sekund hon morrat. Samtidigt har vi sagt åt henne att gå i bädden. Vattnet har verkligen avlett henne från vaktandet, och idag när det kommer folk så går hon till bädden utan att tveka. Ibland när hon redan ligger i bädden och det kommer folk kan hon bara skälla till ett par gånger, men kommer inte ut och hälsar. Lika bra att hon inte får hälsa, både för henne och för gästen.

ligistenzelda skrev:Problemet är ju att hon får vara i soffan hemma, men hemma hos andra kan det bli lite jobbigt. Så hon har sas vanan inne att gå upp i soffor (för det får hon ju hemma och hos många andra) Visst kan jag be henne att gå ner, inga problem men att få henne att acceptera en mindre skön plats än soffan verkar svårt. En riktigt bortskämd liten sak
Hon kan liksom inte slappna av hos folk då utan rantar runt. Sen kan jag inte ha koll på henne när vi tex är i köket utan då smyger hon upp i soffan.

Kanske är ren lathet från min sida, eg kanske det kan gå om jag envisas med att peka ut en bädd varje gång jag kommer på henne att ligga i soffan hos folk..

Om du tar med någon egen filt eller mjuk bädd då?

Det bästa är att vara hos folk där hundar absolut inte får vara i soffan, då är man vaksam, bestämd och konsekvent och då har i alla fall Kelly lärt sig snabbt att det inte är okej, och han föredrar ju såklart också soffa framför golv.

Sanna&Kelly skrev:

ligistenzelda skrev:Problemet är ju att hon får vara i soffan hemma, men hemma hos andra kan det bli lite jobbigt. Så hon har sas vanan inne att gå upp i soffor (för det får hon ju hemma och hos många andra) Visst kan jag be henne att gå ner, inga problem men att få henne att acceptera en mindre skön plats än soffan verkar svårt. En riktigt bortskämd liten sak
Hon kan liksom inte slappna av hos folk då utan rantar runt. Sen kan jag inte ha koll på henne när vi tex är i köket utan då smyger hon upp i soffan.

Kanske är ren lathet från min sida, eg kanske det kan gå om jag envisas med att peka ut en bädd varje gång jag kommer på henne att ligga i soffan hos folk..

Om du tar med någon egen filt eller mjuk bädd då?

Det bästa är att vara hos folk där hundar absolut inte får vara i soffan, då är man vaksam, bestämd och konsekvent och då har i alla fall Kelly lärt sig snabbt att det inte är okej, och han föredrar ju såklart också soffa framför golv.

Jag brukar ta med bädden eller filt men det duger inte när det finns en soffa . Svärmor tycker Zelda gott kan få ligga i soffan så det är ju lätt att bli lat tyvärr. När dom är hundvakt så får hon vara där..Men vi får se, jag ska försöka träna in det endå så hon förstår att det inte alltid är okej.