Slut på bitandet?

Sedan vi fick problem med utfall (mot människa) har jag förstått att jag inte är ensam, det är flera pinscherägare som haft samma problem. Men nu undrar jag om det finns NÅGON som lyckats få STOPP på det? Isåfall vill jag desperat gärna veta hur. Jag har fått "professionell rådgivning" och medicin men utfallen verkar fortsätta trots framgångarna.
Om du inte vill diskutera öppet, skriv ett PM eller mejla mej på suvi.sniff@gmail.com

Jag svarar här istället för på det andra forumet eftersom jag bara har inloggning här:

Att få till en förändring hos en pinscher är precis som att få till vilken förändring som helst hos en annan levande varelse. Med en del individer krävs det att man vänder ut och in på sig medan andra individer helt kallt räknar med att om man har sagt att det är okay så är det okay.

Jag har varit i ditt läge, när, var och hur tänker jag inte gå in på, men jag satte en gräns. Överskred hunden den gränsen så hade hunden försvunnit ur mitt liv (och för de som känner mig så vet de att det inte är omplacering jag pratar om då).

Ja, det går att få stopp på oönskade beteenden oavsett ras men sedan kanske sätten inte alltid passar hundens ägare. Att veta att man alltid måste ha hunden kopplad och ha munkorg på hunden när den är lös bland andra människor är förmodligen enormt påfrestande om man har en annan bild av vilken tillvaro man vill ha med hunden.

Mitt främsta råd, förutom att sätta dig ner och fundera igenom var dina gränser går, är att först och främst satsa på ditt och din hunds förhållande och lära känna varandra utan och innan. Vad händer om du måste ta tag i honom? Vad händer om du måste ta något ifrån honom? Vad händer om du lyfter ner honom från soffan trots att han morrar? Omgivningen behöver inte ha med din hund att göra någonsin om inte du vill det.

Jag håller med föregående talare, med min första Pinscher hade jag dessa problem med och med han gick det inte bättre utan han fick somna efter han högg sambons dotter, han var dock inte ett dugg aggresiv i grunden utan han var en extremt rädd och osäker hund, så det minsta han kände sig obekväm så bet han. Hos mig tolereras inget bitande eller utfall alls där har jag satt min gräns, nu har jag ju inte alls dessa problem med Coffee så jag förstår din frustration. Men som Cuthalion skrev så är det jätte viktiga att se till var dina egna gränser går, vad han får och inte får göra. Dock tror jag att dom flesta beteenden går att träna bort, och alla är ju individer. Keep up the good work!

Hej! Jag levde i närmare 5 år med en underbar pinschertik som jag älskade innerligt.

Jag & Jonas tog hand om henne när hon var 7 månader gammal och hon hade redan då bitit ett antal människor. Hon gick naturligtvis aldrig i aveln men var nog den vackraste tik jag ägd. Jag ställde aldrig ut henne eftersom jag inte ville utsätta henne för vad en hantering skulle innebära. Hon hade accepterat pga av att jag krävde det av henne (hon hade aldrig problem hos veternär el liknande) men utställning är ngt jag gör med mina hundar för att vi har kul ihop inte för att jag enbart vill vinna även om det ibland är en trevlig bieffekt...


I början gjorde hon utfall mot människor när dom kom för snabbt upp bakifrån osv och det enda som fungerade med henne var ärligt talat en nagel i ögat 24/7 när vi gick på promenad. Hon hölls under herrans tukt och förmaning och under min vakt så hade hon aldrig möjligheten att bita ngn under de 5 åren. Om vi hade besök fick hon vara undanstängd tills besöken suttit ner och hon kunnat se dom bakom en grind, sedan släpptes hon fram och besökare var väl informerade om att dom absolut inte skulle ta i henne. Kom hon och sökte kontakt så sa jag till henne att gå därifrån och sedan efter några besök så fick hon socialisera. Kom det människor som aldrig skulle återvända brydde jag mig inte ens om att hon skulle komma ut och hälsa. Hon hade eg inget behov av några andra människor än dom hon höll kär och hon de hon accepterat var hon 100 % med...

Tyvärr bottnade sig henne beteende i osäkerhet och när jag födde Julia och hon fick ytterligare en person i flocken som hon kände hon måste se efter (och en mycket värnlös sådan) så blev hon än mer osäker på prommenader. Jag insåg att jag inte kunde hålla kontrollen och jag insåg att jag innerst inne heller inte var säker på att hon skulle fixa varken mina barn eller eventuella framtida kompisar. Det var det värsta beslut jag och Jonas fattat i våra liv men vi insåg att en omplacering aldrig kunde vara aktuell. För hennes skull. För vår skull ältade vi i månader om det verkligen inte fanns någon som eventuellt bodde helt isolerat med inget eller ringa umgänge och som sällan gick promenader och som kunde ägna några månader åt att lära känna vår lilla älskling bli lika förälskad som vi och.....

Pga av den upplevelsen så är jag ibland lite övernitisk när det gäller mina temperament.... Jag VET hur mycket man som valpköpare är beredd att offra för att få det att fungera när man har en hund som man tycker om. De värsta hundarna är just de som fungerar inom flocken men inte utanför,om man har en hund som biter en själv stup i kvarten så behöver man inte vara hjärnkirurg för att inse att en sådan hund kanske inte går att ha kvar... Men det är de där hundarna som är hur bra som helst med en själv men som tuggar på andra som ställer till det ordentligt.

Jag insåg när min plutta försvann hur mycket jag spänt mig hur mycket socialt umgänge jag "offrat" för att det just inte var värt ansträngningen.

Det har tagit mig många år efteråt innan jag kan prata om det utan att känna mig otroligt skyldig och misslyckat.

Kort sagt jag tror enda chansen är att du får honom att inse att du har kontroll på situationen och det kommer kräva enormt mycket av dig som ledare. Det fungerade trots allt för mig i 5 år utan några incidenter...

Just my 2 cent.....

Jag vill tacka er som delat med sig av era erfarenheter. Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat tidigare men när jag skrev var jag ganska uppriven och förvirrad. Då är det väldigt svårt att uttrycka sig vettigt. Det känns som om jag inte gjort annat än ältat detta den senaste tiden men saker har ibland en förmåga att bli virrigare ju mer man vrider och vänder på dem.

Nu börjar det kännas lite bättre, tack vare att jag pratat med folk som har erfarenhet av detta, som privatpersoner eller tränare och jag vet att jag inte "måste" ta bort honom, men att det kommer krävas mycket arbete och att han kan bli bättre men förmodligen aldrig helt bra.

Det är en fruktansvärd avvägning man måste göra just för att han har så många goda sidor parallellt med de dåliga. Hur hemsk skulle man inte känna om man gav upp innan han fått en chans att "bättra" sig? En viss osäkerhet kan jag leva med, det går att hantera, men när det tar sig uttryck i bett hamnar läget i ett annat ljus. Då handlar det inte bara om hundens välfärd utan även alla andras. Det är något jag ser väldigt allvarligt på.

Frågan är också om jag är kapabel att hantera ett såpass svårt problem med min begränsade erfarenhet av hund, att jag inte har den bästa hälsan och orken. Orkar jag vara helfokuserad varje sekund vi vistas bland folk? Hittills har jag misslyckats med det vid flera tillfällen.

Det verkar iallafall klart att vi måste anpassa oss efter problematiken och att vi inte kan leva riktigt så som jag tänkt. Han kommer inte få vara med överallt eftersom det är en onödig risk.
Jag har fått några träningsstrategier som jag ska testa att följa så får vi se hur det artar sig men alla säger åt mej att ha tålamod, det kommer ta tid.
Jag har iallafall bestämt mej för att inte ge upp än!

Härligt att läsa Suvi!
Vi finns förstås här och hjälper till med peppning och stöttning!

Liksom vi finns där ifall den dagen kommer då du beslutar dig för något annat.

Suvi med Sniff skrev:
Frågan är också om jag är kapabel att hantera ett såpass svårt problem med min begränsade erfarenhet av hund, att jag inte har den bästa hälsan och orken. Orkar jag vara helfokuserad varje sekund vi vistas bland folk? Hittills har jag misslyckats med det vid flera tillfällen.

Bara för att man har mångårig erfarenhet av hund finns det inget som säger att man är bra den dagen man får problem. Med rätt motivation klarar man mer än man tror och du verkar ytterst motiverad. Därmed inte sagt att det kanske räcker men jag tror inte du behöver oroa dig för att det kommer vara ditt fel om du till slut inser att det inte går, se bara på Cathrines inlägg.

Cathrine brukar dessutom säga att "Det ska vara roligt att ha hund". Även om jag ibland förbannat uttrycket när hundarna visar sina mindre förtjusande sidor så är det ändå en bra riktlinje. Börjar man känna sig begränsad av hunden, börjar man känna att oron är större än glädjen med hunden, då får man nog fundera ett varv extra på om det är värt det.

Jo, jag tycker det är viktigt att det ska kännas att hunden tillför mer än den tar ifrån en, om ni förstår hur menar. Om jag blir superbegränsad och allt i livet handlar om problemlösning så är det ett väldigt högt pris man betalar för att ha den där hunden i mitt liv.
Om den senaste tiden speglar hur det kommer se ut de kommande tio åren så är det frågan om det är värt det, men jag får helt enkelt lägga upp en strategi där jag minimerar riskerna.

Och jag kommer tvingas lära mej säga ifrån! Tro det eller ej men i verkliga livet är jag väldigt konflikträdd och hatar att säga saker som kan vara obekväma att höra! Bara att säga "hunden vill inte bli klappad" till en gammal tant som lyser upp vid åsynen av min hund känns elakt. Att behöva säga ifrån på skarpen blir alltså en jätteutmaning för mej!

Just orden "rör inte/kom inte för nära - hunden kan bitas" känns nästan som ett dödshot! Folk kommer reagera med att tycka att en hund som är farlig för människor måste tas bort. Står jag ut med att höra det om och om igen?

Jag fick tipset om att säga att hunden har skabb, det kanske är en bra kompromiss? Då lär folk hålla tassarna borta! Hur har ni andra sagt? Vad tycker ni funkar som "förklaring" till folk på gatan?

Suvi med Sniff skrev:Jo, jag tycker det är viktigt att det ska kännas att hunden tillför mer än den tar ifrån en, om ni förstår hur menar. Om jag blir superbegränsad och allt i livet handlar om problemlösning så är det ett väldigt högt pris man betalar för att ha den där hunden i mitt liv.
Om den senaste tiden speglar hur det kommer se ut de kommande tio åren så är det frågan om det är värt det, men jag får helt enkelt lägga upp en strategi där jag minimerar riskerna.

Och jag kommer tvingas lära mej säga ifrån! Tro det eller ej men i verkliga livet är jag väldigt konflikträdd och hatar att säga saker som kan vara obekväma att höra! Bara att säga "hunden vill inte bli klappad" till en gammal tant som lyser upp vid åsynen av min hund känns elakt. Att behöva säga ifrån på skarpen blir alltså en jätteutmaning för mej!

Just orden "rör inte/kom inte för nära - hunden kan bitas" känns nästan som ett dödshot! Folk kommer reagera med att tycka att en hund som är farlig för människor måste tas bort. Står jag ut med att höra det om och om igen?

Jag fick tipset om att säga att hunden har skabb, det kanske är en bra kompromiss? Då lär folk hålla tassarna borta! Hur har ni andra sagt? Vad tycker ni funkar som "förklaring" till folk på gatan?

Jag är en komplett asocial människa när jag är ute med hundarna så jag ignorerar alla människor som vill hälsa på mina hundar. Sambon är mer social av sig och låter vem som helst klappa hundarna med orden: "Jag garanterar inte att de inte bits" (och det är inget skämtsamt över varken tonfallen eller innebörden). Även om de med största sannolikhet inte skulle göra något så föredrar vi att personerna direkt blir påminda om att det är levande varelser och inga gosedjur de vill klappa på. Förvånansvärt många tar kommentaren på helt rätt sätt. Jag kan inte minnas att någon har tittat snett på oss för att vi antingen sagt nej/påpekat att det alltid finns en risk med att klappa hunden utan antingen så låter de bli alternativt, i de flesta fall faktiskt, så hälsar de lugnt och försiktigt.

Vill du inte säga rakt ut att han kan bitas och har svårt att ignorera så kan du ju göra lite omskrivningar, såsom att han är lite ängslig av sig, han gillar inte främmande människor, ni tränar på att han ska ignorera andra människor etc.

Du får låtsas lyssna på musik och inte höra när någon frågar om de får klappa utan bara gå vidare om du känner att modet sviker dig

Frågar folk brukar jag låta dem hälsa om det inte är stökigt och Loke är stressad. Vill jag inte att de ska hälsa säger jag "nej, han vill inte nu" och det brukar folk acceptera. Ingen har någonsin blivit sur eller tyckt att det var konstigt. De som inte frågar utan hälsar ändå säger jag åt på skarpen (Som jag säger "NEJ!" åt en hund ). En del har blivit sura då men det är ju egentligen inte mitt problem. Det är ju de som är ohyfsade och tar på min hund utan att få lov till det. Även om man har en hund som inte bits och som gillar främmande människor vill man ju själv inte låta folk hälsa på den i tid och otid. Man behöver inte förklara sig, det räcker med ett nej. Du bestämmer vem som får ta på din hund!

Du är stark som kämpar på Suvi! Hejja dig!

Med Gabi -

Hon är inte speciellt förtjust i folk som inte tillhör familjen.
Hon tycker inte om främmande.
Hon är inte alltid att lita på med XX.
Hon har haft det lite tufft så hon kan reagera lite olämpligt på främmande.
Hon är tyvärr väldigt osäker och tycker därför inte om sådana hon inte känner.


Dock oftast så lät jag ju Macke hälsa så det var liksom mer: Du kan hälsa på den stora, den lilla tycker inte om andra människor än familjen. Hon är en omplacering som inte bott hos mig hela livet.


Det där med att säga att det är en hund som inte bott hos en sedan valp (vilket ju också var/är fallet med både din och min hund) tar ofta skruv. Att man snabbt säger, jag har inte haft den sedan den var liten så den kan reagera på sätt som jag inte alltid är beredd på.....


Men min standard var nog i de flesta fall just att säga att hon är osäker och tycker inte om andra än familjen.

Det är bara att kämpa på, sedan är det nog tyvärr så att det är just att anpassa sig som gäller. OCh så får man hoppas att det succesivt blir bättre ju äldre han blir.

Ha det gott
Cathrine

Det sägs ju att de flesta problembetenden kan tränas bort och det tror och hoppas jag också på.

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att säga nej när folk kom fram i början och ville klappa innan jag förstod att Zelda inte klarade av det..Dessutom får dom inte tag i na då hon bara kör popcorndansen mellan deras lår och marken! Nä skämt åtsido så så tar jag henne alltid bakom ryggen/vid sidan som markering och då brukar de flesta vettiga förstå attt dom inte ska gå fram. Men ibland behövs det en "korrigering" på folk också.

Ett tag funderade jag på att ha ett halsband med en text som "rör ej" eller "jag bits" så att jag skulle slippa frågor om att klappa hunden, men jag insåg att för det första funkar det bara på folk som kan läsa (alltså inte barn och gamla med dåliga ögon) och sen blir kanske folk nyfikna och vill komma nära för att läsa vad det står! Så undrar jag om det är så smart att signalera att "här kommer en farlig hund" eftersom hundrädda är något Sniffen gärna reagerar på. Eller så får jag skriva på kopplet "uppträd normalt, annars finns det risk att min hund gör utfall".

En sak funderar jag över. Om jag blir aktivt undvikande vad gäller människor, kommer hunden inte få för sig att jag är rädd för dem och att det bekräftas att folk är dumma?
Att få kontakt utomhus är en jätteutmaning även under de bästa förhållanden så skvallerträning kommer bli svårt. Är han stressad vill han inte ha godis. Men jag har fått höra att det inte är nödvändigt för honom att ha ögonkontakt, bara jag kan få honom att sitta vid min sida när någon passerar så jag får väl prova mej fram.

Ja det är minst sagt knepigt hur man ska uppföra sig med en osäker hund. Jag har absolut inte lyckats få bukt på detta problem men jag skriver endå, hoppas det är okej. Jag har lyckats minska ner zeldas utfall, trodde ett tag att jag lyckats helt, men det har kommit tillbaka.

Jag försöker så gott det går att inte låtsas om att folk är farliga medan jag samtidigt har (oftast) en nagel i ögat på hunden. Men det säger ju sig självt att det inte går att vara totalt avslappnad då..

En skylt med "rör ej!" skulle bara göra folk nyfikna Tror mer på att ta in hunden till dig och öka avståndet när det kommer folk, så varken hund eller människa ska få möjlighet att hälsa. Men man får ju samtidigt inte rycka till sig hunden så fort det dyker upp nån för då bekräftar man precis som du säger hunden misstankar. Jag tror du vänjer dig med att "avvisa" folk. Sen är det jättebra träning (iaf för oss) när folk kommer fram och pratar att dom inte får röra hunden, men att zelda måste vara där men behöver inte ta kontakt.

Ögonkontakt är kanske för mycket begärt i ert fall, i alla fall i början. Att sniff bara sitter/står och inte beter sig illa är ju hur bra som helst, det är ju det man vill! Godis i all ära, men är hunden tokstressad och man gjort allt för att förhindra det/bryta det så är det som det är. Just nu förstås, med tid och träning tror jag att han kommer förstå vad du vill.

Jag skrev en liten sammanfattning i bloggen om när var hur utfallen kommer, för den som är intresserad. Länk

Suvi med Sniff skrev:Ett tag funderade jag på att ha ett halsband med en text som "rör ej" eller "jag bits" så att jag skulle slippa frågor om att klappa hunden, men jag insåg att för det första funkar det bara på folk som kan läsa (alltså inte barn och gamla med dåliga ögon) och sen blir kanske folk nyfikna och vill komma nära för att läsa vad det står! Så undrar jag om det är så smart att signalera att "här kommer en farlig hund" eftersom hundrädda är något Sniffen gärna reagerar på. Eller så får jag skriva på kopplet "uppträd normalt, annars finns det risk att min hund gör utfall".

En sak funderar jag över. Om jag blir aktivt undvikande vad gäller människor, kommer hunden inte få för sig att jag är rädd för dem och att det bekräftas att folk är dumma?
Att få kontakt utomhus är en jätteutmaning även under de bästa förhållanden så skvallerträning kommer bli svårt. Är han stressad vill han inte ha godis. Men jag har fått höra att det inte är nödvändigt för honom att ha ögonkontakt, bara jag kan få honom att sitta vid min sida när någon passerar så jag får väl prova mej fram.

Precis så har man ju tänkt många gånger, att sätta varningstext på hunden! Vi har vid ett antal tillfällen satt upp en skylt som det står "Rör absolut inte mig" på. Det har varit tillfällen då hon ligger i närheten av oss då vi jobbar på olika tävlingar och vi inte har full uppsikt över henne hela tiden. Detta gäller även när hon är i sin bur. Vi har nolltolerans på att främlingar får hälsa på henne.
Ibörjan kändes det konstigt att säga till folk att låta henne vara eller ignorera henne tills hon själv tar kontakt, men det är vardagsmat nu och inget så jag ens reflekterar över längre, det är bara så det är med henne. Man vänjer sig när man väl har kommit över den värsta ångestperioden då allt bara känns kaos. När vi väl insåg hur mycket bättre Mika mår av att få slippa ställas i konfrontation med människor och hundar så var det inget som vi behövde fundera på så mycket mer sen. Visst gör vi fortfarande misstag, speciellt när det gått en period utan utfall. Som idag tex. när sonen kom hem med en ny flickvän samtidigt som Mika precis ätit upp sin mat, ingen bra kombination. Då försökte hon ta en tugga på tjejen men jag är snabbare så den gick jag inte på. Man övar upp sin reaktionsförmåga om man säger så.

Angående möten när vi är ute så tittar jag bara på en mötande hund för att läsa av den hunden och ägaren blixtsnabbt, utifrån vad jag ser så vet jag hur Mikas reaktion kommer att bli, och jag väljer om hon kan gå förbi utan reaktion eller om hon skall gå fot med full kontakt eller om vi gör en båge, och det händer faktiskt att vi helt vänder eller viker av 90 grader om det går. Eftersom vi hållit på med detta så länge nu så tar Mika alltid kontakt med mig för att få belöning för lugnt beteende.

Själv har lärt mig att vara helt avslappnad och inte spänna mig. Jag tycker inte på något sätt att Mika blir påverkad negativt för att vi undviker möten ,tvärtom kan hon slappna av och hon hinner inte varva upp. Möter vi något som jag tror hon kan gå igång på så fokuserar jag framåt eller på Mika, aldrig någonsin på den andra hunden eller människan, speciellt inte om hon som hon tidigare gjorde hetsade upp sig , reste ragg, eller försökte göra ett utfall. Fokus på min hund och inget annat. Den som börjar ta kontakt med oss i det läget är fel ute och det förstår de allra flesta och de bara passerar. Det syns så tydligt att vi inte är intresserade av kontakt. När Mika är lugn så kan vi gå avslappnat och jag kan titta på mötande utan att hon reagerar, men det är något vi jobbat oss fram till och hennes dagshumör styr hur stora krav jag lägger på henne.

Jag kan tycka att varför skall jag hälsa och prata med allt och alla bara för att jag har hund, så har jag inte alltid tyckt, tvärtom det var fruktansvärt jobbigt en lång period att avstå ifrån mycket av det sociala, men man vänjer sig och omvärderar vad som är mest viktigt.
Sen måste jag säga att jag inte tror på att undvika alla möten genom att alltid gå undan, det har jag mer och mer funderat över eftersom jag har en hund till som skall socialiseras. Går vi alltid undan kan de aldrig lära sig att passera på ett bra sätt, så när det känns tryggt och vi är under kontroll så söker jag upp så mycket hundar och folk vi kan och så traglar vi, fram och tillbaka. Igår blev min unghund livrädd för en kille som satt framåtlutad på en bänk med , hon reste ragg och skällde ut honom. Vi gick fram och tillbaka ett par gånger tills hon släppte det och sen fick gå och hälsa, vilket var ok för killen. Mika hängde med och tyckte inte vi var kloka , men hon har ju ältat sånt här en hel del.

Det är uppmuntrande att folk kan "leva" med dessa problem utan att det tar över helt och hållet. Jag är ju en född ältare och är rädd att jag ska bli fast i grubblerier. Att jag hänger upp mej för mycket på det negativa. Det ska ju inte vara en börda att ha hund! Men om jag gör vissa anpassningar kanske det går att hitta något slags normalitet även i detta? Det måste kanske inte vara superladdat och jättejobbigt varje vaken sekund om jag undviker vissa uppenbara fällor och minimerar riskerna i andra fall.

Jag är jättetacksam för alla som orkat berätta och dela med sig av sina erfarenheter! Jag känner mej inte fullt så skyldig till min hunds beteende nu och jag vet nu att jag inte alls är redo att ge upp. Min hund må vara lite hopplös men på andra plan är han helt perfekt för mej! Vi hör ihop, han och jag.

Jag ska skaffa mej mer skinn på näsan, bli en sån där som domderar och ställer krav istället för att stryka folk medhårs hela tiden, haha. Nu börjar det gå upp för mej varför vissa människor är så jobbiga, det är för att det är så svårt att vara "till besvär" att man måste ta i så man nästan spricker!

Suvi med Sniff skrev:

Jag ska skaffa mej mer skinn på näsan, bli en sån där som domderar och ställer krav istället för att stryka folk medhårs hela tiden, haha. Nu börjar det gå upp för mej varför vissa människor är så jobbiga, det är för att det är så svårt att vara "till besvär" att man måste ta i så man nästan spricker!

Jepp exakt så är det, tyvärr så är det lite antingen eller att försöka vara lite fin i kanten lönar sig sällan eftersom folk oftast då tror att det går att ändra på det man säger...

Det är ju självklart därför jag ibland "domderar" som Kattis brukar skriva, jag tycker INTE eg att det är speciellt kul men tyvärr är det enda sättet att få resultat ibland... Väldigt sällan gör jag det för att vara utstuderat dum dock även om det säkert ibland känns/uppfattas så

Lycka till med allt.