Sniff

Jag hade ingen aning om vad jag gjorde som skaffade min första hund i vuxen ålder. Jag tyckte att det verkade vettigast att ta en omplacering och så blev det. Hunden jag fastnat för var 10 månader och ägarna/uppfödarna led av tidsbrist, hette det. Dessutom blev det komplicerat att ha en könsmogen hane ihop med sin mor och en annan tik.
Jag hade läst på om rasen och jag hörde mej för om uppfödarna. Inget konstigt där. Jag kunde nog lita på att det inte var en problemhund. Min känsla var att det här var en undanskuffad hund som inte fått tid eller träning, men jag trodde det skulle ordna sig bra ändå.

Det jag fick hem var en rädd hund som inte var rumsren. Som hade skräck för sin mat- och vattenskål, som drog som en oxe i kopplet, som inte kunde gå på hala golv och som kissade överallt. Först långt senare fick jag reda på att han aldrig haft ett normalt familjeliv, han hade fått vara instängd i ett hundrum när han var inomhus, annars bodde han ute i en hundgård med sina bröder. Varken socialiserad, miljö- eller koppeltränad visste han inte alls hur han skulle förhålla sig till människor. Eller beröm, eller leksaker, eller... Det enda han brydde sig om var andra hundar, han var fixerad vid dem.

Det var bara att djupdyka i det, så oerfaren jag var. I min/vår blogg har jag skrivit om varenda steg vi tagit ihop. Hur jag mödosamt börjat lära mej handskas med min hund, min fantastiska underbara gulliga hund. Självförtroendet fick sig en ordentlig knäck för jag tyckte han var totalt hopplös, en urjobbig individ som bara skulle krångla med allt. Nu har jag en annan inställning och mer tålamod. Jag begär inte att han ska klara saker på utsatt tid, allt går i hans takt. Jag tycker att jag ser tecken på utveckling och mognad nu (efter 8,5 månader) men jag tror att han alltid kommer vara en sprallig och lättstressad herre.

Allt handlar om perspektiv. Om världen bara bestod av honom och mej skulle vi inte ha några problem. http://suvi.se