Att förhundliga människor

Det finns många negativa åsikter om att man förmänskligar sina djur medan när man som människa ska prata hundspråk så är det enbart positivt. Vissa argument som finns för att prata hundspråk är att hunden då kommer förstå vad man menar och att det är ett bra verktyg som är dumt att inte använda.

Själv har jag alltid kört på att min hund är en hund och jag är en människa. För att ta Totte som exempel så har jag haft honom sedan han var valp, träffade honom första gången vid 4 veckors ålder. Med honom har jag alltid varit mig själv och han har kämpat på genom valptid och tonår för att nu som vuxen ha hittat sig själv. När jag umgås med Totte behöver jag inte använda något speciellt språk. Jag har lärt mig vad han menar med sina olika uttryck och han har lärt sig vad jag menar. Vissa ord förstår han till och med betydelsen av och vissa läten han gör vet jag vad de betyder.

När jag fick Rebel som ettåring så fick vi börja om. Hon behövde lära sig vad husse och jag menade och vi behövde lära oss vad hon menade. Nu, ett halvår senare, pratar vi samma språk med varandra.

En bebis kan inte svenska när den föds. Den lär sig prata och den lär sig vilka olika typer av kroppsspråk som är förknippade med vissa känslor. På samma sätt får valpen lära sig språk, men blir mer bilingual genom att den umgås med både människor och hundar.

Ser man dessutom till kroppspråket så är det ju ungefär samma huvuddrag som genomsyrar språket vare sig man umgås människor, hundar eller hästar emellan. De olika känslorna avspeglas på liknande sätt även om vissa uttryck kan skilja sig åt.

Detta är mina teorier och tankar, var står ni i frågan angående hundar och språk?

Kroppspråket är universiellt vare sig man är människa eller hund. Klart det är skillnader, men man kan ju så väl se de olika känsloyttringarna glädje, nyfikenhet, irritation, osäkerhet, busighet osv osv. Sen är vi sämre på att se det än hundar. Jag beter mig inte som en hund, men att ha hund har öppnat mina ögon för kroppspråket och för hur lite man egentligen behöver öppna munnen för att en hund ska förstå.
Men mycket av det där med "hundspråk" som vi människor försäker efterapa är ju vanligt hyfs precis som med barn och främmande människor, man slänger sig inte över en främmling och pussar på den tex, man har respekt för den andres personliga rum. Att bjuda upp till lek är väl ganska likt i både djurvärlden och människorvärlden också? Man hälsar artigt på en främling, man hälsar lite intimare med sin partner, en vän osv osv. Det är väl så för hundar också?

Överlag låter jag hund vara hund och människa vara människa. Vi förstår varandra ändå - oftast

Jag pratar inte mycket hundspråk med Dixie, men jag försöker svara henne. Det är svårt med hundspråk! Har fått lära mig jättemycket av henne. På ett sätt "pratar" de tvärt emot oss, om jag blir sur gäspar hon och tittar bort, och om man inte kan så mycket om hundspråk tror man att det är nonchalans. Man blir ju inte direkt mindre irriterad när hunden gäspar och inte bryr sig när man skäller på den! Men nu har jag lärt mig det och svarar henne genom att lugna ner mig. Och om det är något "konstigt" i närheten som jag ser att hon tittar misstänksamt mot kan jag gäspa. Dixie är väldigt signalkänslig så jag måste verkligen tänka mig för hur jag uttrycker mig med kroppsspråket.