Pinscher vs terrier

Nu är det andra gången (minst) som jag hört eller läst att pinscher och terriers är av samma skrot och korn, det så kallade terriertemperamentet (enligt fördomarna: envisa, omutbara, självständiga, ettriga osv) sägs finnas i pinschern.

Tycker ni det stämmer? Vilken skillnad ser ni?

(Sen beror det självklart på vilken terrier och vilken individ..)

Två vitt skilda saker enligt min erfarenhet.

Parsonen jag hade var envis men jag kunde vinna genom att bara vara envisare. Totte kan jag inte vinna över genom ren envishet. Jag måste dessutom överlista honom eller få honom på min sida.

Hellre 10 terriers än 1 pinscher

Cuthalion skrev:Två vitt skilda saker enligt min erfarenhet.

Parsonen jag hade var envis men jag kunde vinna genom att bara vara envisare. Totte kan jag inte vinna över genom ren envishet. Jag måste dessutom överlista honom eller få honom på min sida.

Hellre 10 terriers än 1 pinscher

Så det är alltså lättare att ha en terrier? nu åker ju alla mina fördomar ut genom fönstret

Jag som från början har Parson och fått en Pinscher nu håller absolut inte med.... Jag har alla terrierfördomarna i Arcan känns det som, men absolut inte i mina Russllar..

Arcan ifrågasätter nästan allt... Kan göra en sak sakta för att han bara inte har lust.. Han har svårt att ta en tillsägning utan att svara upp, morrar om man ska ta ben osv.

Russllarna ifrågasätter mig aldrig, tar alltid en tillsägelse och rättar sig direkt när så behövs. Jag anser att mina russllar är Arcans totala motsatts och dom är mkt lättare!

Arcan kan däremot vara lös utan att ha nått direkt jaktintresse ännu, Russllarna är sjukt heta på jakt och är därför omöjliga att ha lösa..

Cuthalion skrev:Två vitt skilda saker enligt min erfarenhet.

Parsonen jag hade var envis men jag kunde vinna genom att bara vara envisare. Totte kan jag inte vinna över genom ren envishet. Jag måste dessutom överlista honom eller få honom på min sida.

Hellre 10 terriers än 1 pinscher

Precis så är det! Parsons skulle jag kunna ha hur många som helst, men det räcker med Arcan vad gäller Pinscher.. Ivf åt gången... Jag skulle slita mitt hår och bli galen om jag hade fler Pinschrar...

Jag ha ringen erfarenhet av terriers, annat än "fördomarna" som Zelda beskriver. Jag har dock fått höra av en tränare som jag tränat för som har terriers att Harry är lite lik dem till sättet. Lite hård i huvudet tror jag hon uttryckde det.

Och jag som trodde en pinscher var en mild variant av terrier, men då hade jag fel alltså

Nån som kan jämföra pinscher med tex staffe lr amstaff? Vore intressant.

Den enda staffen jag känner betraktar matte som en gud och rättar sig alltid i ledet även om en rejäl tillsägning behövs då och då. Jag har alltid trott han var ett undantag från regeln...men nu börjar jag undra

Det här tycker jag är intressant, jag har också undrat över skillnaderna mellan terrier och pinscher och folk brukar särskilt fokusera på att terriers är envisa medan pinschrar är egensinniga.
Utan erfarenhet och konkreta exempel är det jättesvårt för mej att avgöra vad dessa olika egenskaper betyder i praktiken och jag trodde väl ungefär att (jack russel) terrierna var hundvärldens smådjävlar och att jag aaaldrig skulle orka med en jrt.
Ha! Sen träffade jag en jrt-tik och hon var bara tusen gånger mjukare och följsammare än Sniffen.
(Jag trodde också rottisar var svåra och hårda tills en rottisägare sa att hon aldrig hade klarat en pinscher...)
Så jag blir gärna upplyst istället för att fastna i fördomar som inte stämmer!

Det är det där som förvirrar mig. Jag tolkar envis som en hund som aldrig ger sig = inte lyder om den inte vill..men det verkar ju inte stämma på terrierna.. HUR är dom envisa isåfall?

Egensinnig kanske man ska tolka som en självständig hund som gör som den vill?

Hur en terrier är envis?. Det var faktiskt en ganska svår fråga.. hehe..

Jag skulle kalla en russell för hård men det är ju oxå individuellt... Pricken är HÅRD medan Vilya är hård..
Jag har egentligen aldrig upplevt mina Russllar som envisa, utan dom testar till en viss nivå sen ger dom sig men man måste ofta visa tydligt vad som gäller. men dom testar inte till den nivån att dom blir dumma.. Vilya är toppen på att gå fot tex, men ibland krävs det att jag blir förbannad för att hon ska gå kvar där.. Envisheten hos henne visar sig nog mer som ett ständigt försök att tänja på det jag sagt eller bett henne om. Arcan skulle jag aldrig kunna tvinga till att göra nått för det skulle bli total pannkaka, men russllarna kan jag faktiskt tvinga om jag så behöver och dom anpassar sig och viker sig för min vilja. Det utan att det påverkar deras glädje eller vilja att arbeta..

En jack russell kan verkligen bli en djävul med fel uppfostran och jag tycker dom är mkt hårdare med ett ettrigare temperament än mina Parsons.

Jag har uppfostrat mina med en hård men rättvis, direkt och kärleksfull hand... Det har funkat otroligt bra, det blir pannkaka med Arcan. Jag måste direkt plocka bort hård i hans uppfostran, det går bara inte..

Min vän som har Yra (är en parson) uppfostrade henne utan att vara hård för hon trodde att det inte skulle behövas, men det kom igen nu när hon snart är året och Sofie insåg att hon måste vara hård för att Yra verkligen ska bli lyhörd. När hon ändrade om sin uppfostran och faktiskt bannade Yra när det behövdes så trillade polletten ner och hon blev mkt bättre på tex inkallning..

Som Moa säger, en russel kan man säga till hårt och de kommer till slut göra som man säger. Visserligen testar de gärna om det gäller nästa gång också men samma typ av tillsägning gör att de rycker på axlarna och accepterar sitt öde.

Att säga till Totte på ett sätt som han uppfattar som orättvist eller är förnedrande gör man inte ostraffat. Jag har vid något tillfälle gått lite väl långt när han dummat sig och med russeln hade det inte varit några problem. Totte markerar däremot att det räcker och att man ska fundera extra noga på vad ens nästa steg är. För att bli övertydlig så är han inte någon dum hund på något sätt men han har integritet vilket jag älskar och verkligen vill ha i en hund.

Vad gäller staffar så hade Totte en amstafftjej (eventuellt korsning med pitbull) som lekkamrat när han var liten. Hon skulle ha gjort allt man bad henne om och var så löjligt go att det var läskigt, men det var det enda läskiga med henne . Tyvärr är det väl den följsamheten som har gjort att de blivit utmärkta att kampa med . På många sätt påminner hon om Rebel med skillnaden att Rebel har mycket mer egen vilja i grunden.

Vad intressant läsning, tack

Okej, det ni säger stämmer så väl in på Zeldas staffekompis, han testar gränserna men ger sig alltid, alltid. Är tålig till tusan, om jag tillrättavisade Zelda på samma sätt skulle hon bli så jäkla skraj. Det räcker med rösten på henne.
Zelda låtsas ofta som hon inte kan det jag lärt in och det gör ju mycket stört omöjligt, det kanske är det dom menar med egensinniga pinschrar. Dom kan när dom vill..när dom inte vill låtsas dom som det regnar

Är faktiskt ganska sugen på en amstaff i framtiden, mycket därför jag frågar också hur det står till.

Jag har en god vän som föder upp amstaff... Dom har 3 st och alla är verkligen totalt olika... En är mjuk, närhetsberoende och lyhörd. En är överallt och ingenstans med bomull i öronen konstant, lite stressad och svårt att vara ensam utan att äta upp hela hemmet, den tredje är okastrerad hane och det säger nästan allt.. haha..
Men när man träffar dom så är dom ständigt goa och glada.

Jag har fått intrycket av att amstaff kräver mkt motion och stimulans men pga av deras muskulösa kropp och vikt i förhållande till storleken så finns det endel höftproblem och få verkar röntga sina hundar.. Och många uppfödare avlar friskt på C höfter och Halv taskiga armbågar pga för liten avelsbas (ivf vad dom säger). Nytt är att man bör testa amstaffar för Ataxi vilket väldigt få gör ännu...

Lustigt det där med hur olika individer i en och samma ras kan vara..rasstandarden säger egentligen ingenting eftersom det spretar så.

Det som jag är smått avundsjuk på hos på många av dessa "kampraser" är hur nära dom håller sig sina ägare! eller är de bara de hundar jag träffat?

ligistenzelda skrev:Lustigt det där med hur olika individer i en och samma ras kan vara..rasstandarden säger egentligen ingenting eftersom det spretar så.

Det som jag är smått avundsjuk på hos på många av dessa "kampraser" är hur nära dom håller sig sina ägare! eller är de bara de hundar jag träffat?

Fast där tror jag det kvittar vilken ras du skaffar så länge du väljer en ras som gärna arbetar med sin matte/husse och som vill vara till lags. Självklart kräver de raserna också träning men de vill redan från början. Syster min har dels en rottiskorsning som påminner om en pinscher rakt igenom. Han är självständig och tar ingen skit från någon. För något år sedan skaffade hon en yngre hund för att kunna byta ut gammelhunden som tjänstehund om några år. Den nya hunden är en schäfer och även om allt inte är en dans på rosor jämt så är hon helt lyrisk över samarbetsvilligheten i hunden. Hennes mans kommentar, som "alltid" haft schäfer och suckar så fort han träffar Totte (okay inte riktigt men han skulle aldrig skaffa en pinscher om man säger så), var: "Ja, du har skaffat en schäfer. De är så!".

Sedan är det klart att även pinschrar kan bli duktiga på lydnad, det ser man ju på t.ex. Sanna med Kelly, Marie med Affe och Petras hundar (Appealing Grace) men jag tror man både ska ha tur med individ och dessutom vara beredd på att lägga ner mycket jobb jämfört med de raser som är mer easygoing (ni som tränar/tävlar lydnad får gärna rätta mig ).

Haha ja nästa hund kommer säkerligen bli en dans på rosor efter att ha uppfostrat en pinscher! Det beror ju helt på mina personliga önskningar om hur en hund ska vara, Zelda är underbar, men som sagt följsamhet och vilja att vara till lags efterlyses.

Jag ger en eloge till de som tävlar lydnad och liknande med sina pinschrar, det tålamodet har inte jag

Cuthalion skrev:
Sedan är det klart att även pinschrar kan bli duktiga på lydnad, det ser man ju på t.ex. Sanna med Kelly, Marie med Affe och Petras hundar (Appealing Grace) men jag tror man både ska ha tur med individ och dessutom vara beredd på att lägga ner mycket jobb jämfört med de raser som är mer easygoing (ni som tränar/tävlar lydnad får gärna rätta mig ).

Ja, en pinscher är väl inte omöjlig men jag inbillar mig alltid att om jag gjort samma ansträngning med en schäfer så skulle den varit lydigare (vardagslydnadsmässigt). Vad gäller tävlingslydnaden så hade det förmodligen varit lättare just med hela den där motivationsbiten att jobba och förarintresset. Men frågan är om jag hade hunnit komma så mycket längre med en schäfer än med Kelly då han har många fördelar jämfört med en schäfer: han kan jobba ifrån mig på ett sätt som en del schäfrar har svårt för plus att han inte är spattig på samma sätt som en schäfer, då blir det ju lite lättare att lära in en del saker. Fördelar och nackdelar! Men jag tror definitivt att jag hade haft ett bättre fotgående med en schäfer och den arbetsinsats jag lagt än vad jag har med Kelly.
Den stora skillnaden tycker jag är hur långt upp i klasserna som jag ska satsa. Kelly skulle säkert greja de olika momenten i de högre klasserna men jag känner att klass 3 och elit är för lååånga för min pinscher, jag vill inte utsätta honom för det. Nog för att han ska kunna jobba utan godis och någon direkt vila men det känns för långt.

Men det känns som det är vanligare med pinscher på lydnadsplanen än med småterriers.

En bra pinscher är bättre än en dålig schäfer. För att hävda sig i de högre lydnadsklasserna behöver man nog en ganska bra individ oavsett ras. Sedan har ju pinscher vissa svårigheter generellt som schäfer saknar.

Hm, min oppfatning er totalt annerledes en de fleste andres her... Jeg har ikke selv hatt en terrier, nettopp fordi at det ikke er noe for meg, men jeg kjenner veldig mange terriere og veldi mange pinschere...og for å si det sånn, så har nesten alle de terrierne jeg kjenner fått meg til å misslike terriere enda mer enn jeg gjorde før, mens nesten alle de pinscherne jeg kjenner får meg til å elske pinscheren enda høyere, hehe!

Jeg ser terrieren som en veldig stri hund, som er ofte er ute etter bråk, mens jeg ser pinseren som en mildere hund som som regel prøver å unngå bråk så langt det går... Vi har en parson i samme bygning som oss, og han har kjent Jonas sinden den var valp (den er litt yngre enn Jonas), men allikevel går den ALLTID i strupen på Jonas og henger der mens han knurrer så han gurgler... Jeg har kjørt flere etasjer i heis med den hunden hengende i Jonas sin strupe, og selv om den alltid bråker med Jonas og til og med angriper i små rom som en heis, så står Jonas bare og venter på at han skal bli ferdig...og den hunden er sånn med alle andre hunder, til og med tisper... Og når man går på tur ute på halvøyen her, kan man høre den hunden løper rundt og bjeffer på andre siden av øyen...

Det samme med er det med en jack russel i stallen, som går til angrep på mine og andre hunder hele tiden, og han har til og med bitt meg, selv om han har kjent meg hele sitt liv...han biter over en lav sko, og når det kommer folk opp på gården, hvor det er MASSE hunder av alle raser og stort sett større størrelser, så er det den lille terrieren de fleste blir redde for, og med god grunn!

Jeg har jo to pinschere, og var fullstendig klar over at pinscheren har en høy rettferdighetssans og at det ikke nytter å være uretferdige med dem, før jeg fikk min første... Det nytter ikke å være urettferdig og fysisk med en pinscher, men det ser jeg ikke som negativt... Begge mine to hunder har gjort det utrolig enkelt for meg å være hundeeier, og de har aldri vært vanskelige mot meg, sammen med andre mennesker eller med andre dyr.... Jeg har én pinscher av den veldig bestemte typen, som tydelig viser meg det når jeg har vært urettferdig, ved å sende meg et blikk som er umulig å missforstå, hehe...Jonas kunne jeg sikkert kjørt over med en bil uten at han hadde brydd seg om det, mens Otto er av den typen som jeg bare trenger å se på eller kremte til, så slutter han med det han gjør, og han gjør alltid det jeg ber om uten å sette spørsmålstegn ved det... Det er hvert fall ingen av mine pinschere som kan sammenliknes med noen av de terrierne jeg kjenner, så for meg blir det aldri terrier men alltid pinscher!

Terriers finns ju av många sorter. Jack russels brukar vara griniga, men det finns charmiga individer även där. Är bara hunden tillgiven står man ju ut med det mesta tycker jag

JRT har jag inte träffat speciellt många trevliga individer, men det beror väl på att den hundrasen kräver såpass mycket och ägaren ofta har den endast som sällskap?

Däremot "kamphundarna" som staffe osv verkar betydligt lugnare och väldigt tillgivna sin ägare, men verkar dock ha svårt att umgås med andra hundar..?

Jag tycker det är otroligt skönt att det går att släppa in Zelda i en flock utan att vara orolig att det ska bli slagsmål, visst det kan hända, men det känns inte så troligt..Zelda är mjuk men kan tända till om hon behandlas orätt eller om hon blir trängd.

Så lustigt! Igår hittades min blogg av en kvinna som har en dvärgpinscher, en jrt, en staffe och en sharpei och hon har en väldigt välskriven blogg! Pelleskop (Dvärgpinschern är rätt stor och liknar Sniffen!) Det är väl ett utmärkt ställe att undersöka skillnader och likheter mellan raserna?

Fotofreaket skrev:Terriers finns ju av många sorter. Jack russels brukar vara griniga, men det finns charmiga individer även där. Är bara hunden tillgiven står man ju ut med det mesta tycker jag

Ja, det er jo klart! Nå trakk jeg fram parson og jack russel siden de ble nevnt i denne tråden, men det finnes et par terriertyper som jeg liker mye bedre enn de fleste andre...og det er av de større typene, for jeg er nok ingen 'liten hund person'... Problemet er at disse er av napperaser, og jeg kommer aldri til å ha noen napperase, for sånt gidder jeg ikke, hehe... Men det som gjør at terrier generelt ikke er noe for meg, utenom dette med nappingen man må regne med på en del av dem, er at det er ekstremt mange terriere som er veldig skarpe i møte med ukjente hunder, og sånne hunder kan ikke jeg ha, siden jeg er avhengig av å ha hunder som går sammen med andre.... Dette er jo en kjent sak, som de fleste terriermennesker er åpne om, og selv om det selvfølgelig finnes unntak, så er de ofte sånn, og spesielt når man har fler terriere sammen og de møter fremmede hunder i fellesskap...veldig ofte vil terriere fra samme hushold slå seg sammen for å "ta" fremmede hunder...

Suvi: Jag kollade in på bloggen, hon skrev bra. kommer kika in där igen och snoka om rasskillnderna Alltid kul.