Mentalitet - från storlek

Hej Sanna

Förstår vad du menar. Och tittar man bara rent ytligt och inte vet så mycket mer så kan man kanske hålla med dig.

Dock kan man ju då fundera hur tikarna han (Lotus) parat ser ut. Båda de tikarna har mindre huvuden. Båda har lite slarviga öron. Båda är ganska små (vet inte hur hög Eisha är men Dara var bara 43 - 44 cm hög...) och har små hundar i stamtavlan. Eishas mamma är väldigt liten. De är också två ovanligt korta och fina tikar.... Sedan är det så att GROVA skallar är väldigt nedärvbart.
Så han har parats med två tikar som är ganska typlika han själv utseendemässigt.

Sedan är din generalisering när det gäller Leo avkommorna är inte helt korrekt. Jag har statistik på hans avkommor och avlivningsstatistiken efter Leo är ungefär i linje med många andras. Varken bättre eller sämre.

Men Leo har parat många fina tikar och lämnat många fina valpar. Vilket är ganska naturligt när man parar mycket. Dock är inte allt bra där heller. Dock har dom kombinationerna inte synts så mycket som parningarna Lotus gjort.
I kombinationen Leo - Dara finns det en tik som har en nolla på utställning... Detta är faktum titta på hunddata.

Men jag förstår att det är lätt att generalisera när man bara tittar på det man vet rent spontant

KRAM

Cathrine

Tack för din input, Catherine. Det är ju helt klart ett annat perspektiv! Man lär sig nya saker varje dag...

Att jag har gjort generaliseringen om Leo är ju för att jag har en av hans valpisar från en lyckad kombination... Förutom storleksmässigt då, som tråden började med!

Nå, jag har aldrig trott att det enbart skulle vara Lotus fel att Sniffkullen blev som den blev! Men eftersom ingen berättat om sina erfarenheter av Dara är det svårt att diskutera henne. Eftersom vi valpägare har dåliga erfarenheter av uppfödarna har vi nog förutsatt att miljön haft stor påverkan och överhuvudtaget inte ens reflekterat över att föräldrarna inte skulle vara mentalt stabila, eller hur man nu ska uttrycka sig.
Det är först efter köpet som jag kunnat få fram någon information om föräldradjuren och då kunnat ana att allt kanske inte är enbart solsken och sång. Men det är svårt att få veta hur det egentligen står till, folk berättar ogärna negativa saker. Om du Cathrine vill berätta om Dara så är jag verkligen intresserad!
Jag fick bara träffa henne helt kort och blev då varnad för att hon var "en riktig liten bitch" och kunde bitas. Det var det enda omdömet uppfödarna gav om henne! Vid det laget hade jag mest bråttom att få med mej Sniffen därifrån...

Sanna&Kelly skrev:
(Som blandraser, jag har hört att de mentalt blir mest lika den ras som de mest ser ut som, kanske är det samma i dessa fall?).

Det där är lite lustigt, Sniffens bästa kompis är BC till 87,5% och hans ägare har verkligen undersökt om han inte vill valla, men han har inga såna intressen och tycker boskap är läskigt. Däremot verkar den lilla gnuttan flatte ha gjort honom till en extremt vattenglad hund som ständigt bär omkring saker i munnen. Naturligtvis kan han ju ha blivit sån ändå utan att ha flatte i sig, men lite lustigt är det!

Suvi med Sniff skrev:

Sanna&Kelly skrev:
(Som blandraser, jag har hört att de mentalt blir mest lika den ras som de mest ser ut som, kanske är det samma i dessa fall?).

Det där är lite lustigt, Sniffens bästa kompis är BC till 87,5% och hans ägare har verkligen undersökt om han inte vill valla, men han har inga såna intressen och tycker boskap är läskigt. Däremot verkar den lilla gnuttan flatte ha gjort honom till en extremt vattenglad hund som ständigt bär omkring saker i munnen. Naturligtvis kan han ju ha blivit sån ändå utan att ha flatte i sig, men lite lustigt är det!

Det finns ju alltid undantag förstås, och jag vet inte heller sanningshalten i påståendet men det låter ju ganska troligt tycker jag.

Dara har jag träffat och uppfattade inte henne aldrig som annat än lite tuff med andra hundar.

Finns knappast ngn poäng i att sitta och spekulera i varför en kombination blir vad den blivit. Tuffa hundar i stamtavlan finns om man träffat/känner/känner till hundar i varenda stamtavla. Säkert är det så på alla raser som har varit gårds/vakthundar. Det jag vänder mig emot var att hela tråden började luta åt att det skulle vara merparten Lotus fel att KOMBINATIONEN/KOMBINATIONERNA inte blivit så lyckade. Det är just oftast en kombination som blir misslyckad. Respektive hund med en helt annan partner kan sedemera lämna suveräna valpar. Det är oftast då det blir rykten att den hunden lämnade dåliga valpar med min tik då måste den hunden lämna dåliga temperament. Dock är det nog oftast att kombinationen blivit misslyckad.


Det som är svårt som uppfödare är just att man kan göra kombinationer som man på individnivå tycker borde bli bra som i realiteten när receptet "kokas" ihop inte blir så bra. I det läget har man en rätt rejäl huvudbry.... Är det en tik man tidigare haft valpar på med bra resultat är det kanske bara att inse att just det receptet inte blev så lyckat....
Har man inte haft det är det lite svårare, ska man göra en helt annan kombination och hoppas att resultatet inte beror på att tiken faktiskt nedärver negativa egenskaper som hon själv inte har (utgår självklart ifrån att tikarna man väljer att avla på anser man åtminstone själv är exemplariska...) eller låter man bli. Vi har ännu inte hamnat i en situation där vi varit missnöjda efter tikens första kull, men jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera och vad vi skulle göra. Jag tror det är klokt att ta en kull till om allt annat stämmer men samtidigt så skulle det kännas fruktansvärt svårt att se mina valpköpare i ögonen om då kull nr 2 inte blev i mina ögon tillräckligt bra mentalt...

En hane får sällan så många chanser att man kan utvärda vad dom faktiskt lämnar. Det är egentligen inte så många hanar som får mer än 2 - 3 kullar, få av de hanarna är svenskfödda. Oftast får också hanar para likartade tikar/linjer. Faktum är att båda kombinationerna med Lotus är linjeavel på gamla Yarracitta linjer som jag inte känner mycket till. Ganska lösa plussningar som det så fint heter men ändå så är det just så. Har det spelat in? Finns det ngn där bakom som var "osäker" det är OMÖJLIGT att spekulera i och det som är mest viktigt är kanske att lära sig av sina misstag. Jag tycker det känns jätte-sunt att man inte vill avla vidare när man inte är nöjd.

Jag har låtit bli av olika skäl att avla på minst (satt och funderade och kom fram till 7 på rak arm...) 7 st pinscher som jag ägt och haft avelsrätten på.... 5 st av har varit på grund av att dom vid vuxen ålder inte haft den mentaliteten jag velat ha. I helgen skrev jag över min finska importhane på en underbar dam som tagit över honom.
Han var absolut ingen elak hund men han var mycket stressad och osäker i själen.
Jätte-trist, jag hade stora förhoppningar på honom och jag kände till hans mamma sida väldigt väl... Träffat både mamma, bror, halvbror, supertrevliga hundar.
Tyvärr hade hans recept av ngn anledning inte gått hem, kan knappast bekylla uppfödaren för det. Tyvärr inte heller min underbara fodervärd. Saker och ting blir inte alltid som man hoppas för vi sysslar med levande varelser.

Kanske hans syskon är jätte-bra, kanske är dom inte det. Det spelar inte så stor roll, han som individ bör inte gå vidare i avel tycker jag iallafall. Sedan är det lätt att man blir bitter för att just den individ man fått själv inte håller måttet men i en liten ras så måste man försöka hela tiden jobba framåt, mentaliteten tror jag ligger högst på dagordningen för alla uppfödare som vill fortsätta sin uppfödning. Det är jobbigt nog att få tillbaka hundar som har en bra grundmentalitet.

Kanske det jag skriver blir väldigt fladdrigt men för mig är det rätt orelevant vem i stamtavlan man eventuellt kan skylla på eller huruvida uppväxten varit dålig eller inte. Dåliga hundar dyker upp tyvärr ibland där man minst anar det och det gäller förmodligen alla raser. Det känns som du Suvi vill ha en förklaring till varför det blivit som det blivit med din hund kull. Det är säkert det jag beskriver ovan:

Två hundar som förmodligen mentalt passade varandra ganska illa.
En tik som haft en stressig dräktighet (dom hade många barn vad jag förstod, om man kallar sin hund bitsk så har man nog ingen vidare relation, hunden har ju även efteråt fått flytta pga av allergi och mår tydligen jätte-bra i sin nya familj)
En tik som haft en stressig valpperiod (se ovan)
Visserligen har jag hörts sägas att ca 25 % av en hunds mentalitet som påverkas av arvet och 75 % av miljön, men jag tror den första miljön hos uppfödaren är extremt kritiskt... Mina amerikanska vovvars uppfödare berättade om en metod hon sysslar med på sina Manchester terrier, handlar om ett slags hantering för att stimulera socialitet hos mycket unga valpar och hur nerverna fungera och så "tellington touch"... Jag var lagom skeptisk men hon berättade att hon gjort en kombination 2 ggr (samma föräldrar) och första gången så var valparna som "vanliga" manchester alltså väldigt besvärliga med främmande. Gången efter gjorde hon den metoden och de 6 valparna var alla 6 mycket mer sociala och stadiga. Fortfarande Manchester men ändå
Nu håller tydligen de flesta uppfödarna av Manchester på med den metoden och många säger sig fått väldigt mycket bättre temperament på sina hundar.

Jag förstår din undran Suvi men jag tror aldrig du kommer få något tillfredställande svar, jag har inga svar och vem som helst kan skicka mig vilken stamtavla som helst (på alltså mycket trevliga hundar, gäller självklart mina egna också) och jag kan påvisa hundar med brister i mentaliteten...
Är det allvarligt i mina ögon? NEJ. Det är bara så det är och jag tror att lär du känna vilken ras som helst på djupet kan du nog hitta sådant. Gäller bara att hänga med tillräkligt länge. Oftast blir ju faktiskt recepten bra när man har kunskap bakom men det är ju när det inte blir bra vi diskuterar, iallafall oftast.

Ha det gott

Cathrine - som kanske har skrivit uppåt väggarna nu för klockan är way, way passed my bedtime... (ungarna kliver upp runt halv sex varje morgon och pupparna också)

Tack för ditt utförliga svar!
Jag tror jag nämnde i början av tråden (den del som är kvar i storlekstråden) att jag trodde att "näringsbrist" och stress under dräktighet var del av förklaringen. Sniffen åt, när jag hämtade honom, Icas egna hundmat och jag skulle inte tro att Dara fick nåt bättre när hon var dräktig. Unghundarna var då ganska underviktiga.
Det var en väldigt stökig miljö där det inte fanns någon tid till Sniffen och hans bröder som bodde i hundgård och var helt otränade vid 10 månaders ålder. Att han inte blivit socialiserad och fått miljöträning kan förklara mycket, men även de som fick hem som valpar verkar ha samma problem med osäkerhet.
Lotus verkar ha blivit allt osäkrare med åren och som jag förstått det var det en bettincident som ledde till hans avlivning. Det är klart att man blir skärrad och undrar hur det ska gå för ens egen ögonsten!

Men jag vet ju att i en kull är alla individer, det finns alltid nån som är mer framåt än de andra och nån som drar sig undan lite mer. (Det är väl därför jag tycker det är lite anmärkningsvärt att en hel kull blir så väldigt osäker.)
Att stirra sig blind på föräldrarna ger kanske inte så mycket, de i sin tur har ärvt egenskaper av förfäder som kanske inte är så tydliga hos dem som hos sin avkomma. Man märker ju på människor att barn kan ha ärvt sin morfars utseende, intressen och egenskaper snarare än föräldrarnas.

Det var aldrig min avsikt att hitta en syndabock i Lotus, jag tyckte bara att det var intressant att diskutera likheter och skillnader mellan honom och hans bror och se om det fanns nånting där som kunde förklara varför den här kullen blev extra stresskänslig. Avkomma efter "tåligare" hundar hade kanske klarat en tuffare uppväxtmiljö utan att bli osäkra?

Sniffen är ju mitt stora intresse så jag tycker förstås det är väldigt kul att diskutera och få reda på mer om honom, men tråden hade lika gärna kunnat handla om Daras psyke och hennes del i det hela som Lotus! Om nu bara någon hade slängt fram lite intressanta fakta eller åsikter om henne. Nu råkade det vara Lotus och Leo som folk kände till och som man kunde tycka något om. Så det handlar inte om könsdiskriminering!

Jag tror heller inte det räcker med EN faktor för att förklara varför det inte blev nån lyckad kull men alla enskilda delar är intressanta i sammanhanget. Jag vill verkligen lära mej och förstå vad som kan ligga bakom, även sånt jag inte hade nån aning om kunde påverka.

Och för att klargöra: att jag är väldigt kritisk till allt som har med Sniffens bakgrund att göra betyder inte att jag automatiskt misstänkliggör alla som sysslar med seriös avel! Tvärtom! Det här var ju en privat uppfödning som inte borde ha gjorts överhuvudtaget och nu när jag vet mer skulle jag aldrig göra om samma misstag!
Nu har jag ju många år på mej att utvärdera och hitta någon jag med glädje och förtroende skulle vilja köpa valp av! (Även om det just nu känns mer än avlägset.)

Så jag hoppas ingen tagit illa vid sig av den här diskussionen!

Förresten var det jätteskönt att höra att Dara trivs bra i sin nya familj!!!

Bra skrivet av både Catherine och Suvi. Jag imponeras av Catherines kunskaper och så instämmer jag i Suvis inlägg.

Rivendells Cathrine skrev:Här hittade jag tråden jag sökte

Jag förundras lite över att det går så SNABBT att "skylla" fadern för kullars eventuella bekymmer. Vädligt sällan är det så att en hel kull får mentaliteten från en förälder och väldigt sällan är det just pappan som påverkar mentaliteten MEST. Genetiskt så är tikarna betydligt viktigare vid avel än hanarna MEN självklart har även jag blivit missnöjd med en kombination och kännt HUR kunde det nu bli så här jag har ju haft 2 bra kullar tidigare med tiken.

Dock måste man då minnas att hanen ändå om han får fler kullar mycket väl kan få jätte-bra valpar. Nu är Lotus bara pappa till två kullar. Tydligen ingen av dem med jätte-lyckat resultat. Leonardo är pappa till ett helt gäng kullar, det är blandad mentalitet även efter Leo och det är knappast förvånande när han har så många valpar med så vitt skilda tiklinjer.

Jag måste ärligt talat säga Joanna att jag känner till brister i mentaliteten bakom båda de tikarna Lotus parats med så att så entydigt lägga skuld åt hans håll känns i mina ögon som en väldig förenkling av en ganska stor problematik. Nu kommer ju varken han eller hans avkommor eller ngn av tikarna han parat gå mer i aveln så det är ju egenligen en rätt oväsentlig sak att bry sig i, men som hanhundsägare och uppfödare så reagarar jag ofta på hur lätt vi har att lägga det mesta på hanen.

Jätte-trevligt att du fått en bättre kull gång nr 2 på tiken, förmodligen passade då hane nr 2 och hon bättre ihop. Hade du parat en tredje gång så hade du kanske fått ett liknande resultat som första gången men det är ju omöjligt att veta.

Det jag kan tycka är att det ligger i stamtavlorna på många kombinationer med problem ganska mycket rädslor blandat med osäkerhet.
Där håller jag verkligen med dig, det är ngt vi måste se väl upp med. Men jag tror det är svårt att dömma en avelshane om han bara fått två kullar. Och den ena kullen har kanske inte heller fått de bästa ens första 8:a veckorna. Man vet ju faktiskt inte alls hur hela den soppan var.

Vad jag lärt mig är att tiken nedärver oftast mest pga att valparna kommer ur ägget (som är "mer) sedan bärs av tiken under dräktigheten (stress etc hos tiken påverkar valparna MKT redan i magen) och sedan ser sin mamma i lådan troligen de första 8:a veckorna.
Oftast blir det dock hanarna som får skulden, mkt pga av att uppfödare vill avla vidare på sina tikar och en hane är alltid mindre värd än en tik.

Jag var med och såg både Lotus och Leonardos MH på plats. Visst jag kunde inte så mkt på den tiden men jag tyckte Lotus var väldigt bra och trevlig. Jag har även haft Lotus hemma rätt mycket när jag och Jenny satt som revisorer ihop och jag tyckte mycket om honom som hund rätt och slätt. Sedan var han mer aktiv än Leo men jag tyckte han var en trevligare hund på ett allmänt plan än sin kullbror. Sedan använde jag Leo i aveln eftersom han var klar och hade redan lämnat en fin kull valpar efter sig. Hade jag varit lika mån som du Joanna hade jag mycket väl kunnat tänka mig att använt Lotus men eftersom han inte var kollad för avel (Joanna letade upp honom och såg till att första ägaren gjorde allt klart, ELOGE för det, många är vi som använder av lathet den redan "färdiga" hanen istället.) och Ronja hade så enormt slarviga öron (Lotus hade ju också slarviga öron) så blev det Leo istället. Även om jag kanske rent i vardagsmentaliteten tyckte Lotus var en trevligare prick än Leo som var ganska trist och osocial med folk han inte kände väl.

Bara min lilla åsikt i hela sammanhanget

Djungeltrumman har arbetat hör jag.

Varför skriver du att jag skyller på Lotus? Läs vad jag skriver.
INGENSTANS har jag skyllt enbart på LOTUS i denna tråd.

Jag skrev: Ja visst är det intressant! Sedan handlar det naturligtvis om kombinationen isig men, speciellt när det handlar om flera stycken avkommor, så kan man nog säga att överlag så har Lotus inte nedärvt harmoniska individer. Han har inte gjort det med de tikar han har parat.

Jag om någon var väldigt förtjust i Lotus, jag hade honom beoende hos mig i intervaller och var nära att bli hans nya ägare. Jag vet också hur Lotus var Chatrine. Jag är inte ute efter att skylla på någon som du vill få det att se ut här.
Jag skrev också att Eisas andra kull var annorlunda än den med Lotus. Skillnad.

Vad tråkig du är som tror att jag enbart vill skylla på Lotus.

Jag var med och såg både Lotus och Leonardos MH på plats. Visst jag kunde inte så mkt på den tiden men jag tyckte Lotus var väldigt bra och trevlig. Jag har även haft Lotus hemma rätt mycket när jag och Jenny satt som revisorer ihop och jag tyckte mycket om honom som hund rätt och slätt. Sedan var han mer aktiv än Leo men jag tyckte han var en trevligare hund på ett allmänt plan än sin kullbror. Sedan använde jag Leo i aveln eftersom han var klar och hade redan lämnat en fin kull valpar efter sig. Hade jag varit lika mån som du Joanna hade jag mycket väl kunnat tänka mig att använt Lotus men eftersom han inte var kollad för avel (Joanna letade upp honom och såg till att första ägaren gjorde allt klart, ELOGE för det, många är vi som använder av lathet den redan "färdiga" hanen istället.) och Ronja hade så enormt slarviga öron (Lotus hade ju också slarviga öron) så blev det Leo istället. Även om jag kanske rent i vardagsmentaliteten tyckte Lotus var en trevligare prick än Leo som var ganska trist och osocial med folk han inte kände väl.

Då när jag lät Lotus bli hälsotestad blev det ett ramaskri, han var för gammal osv, tänk om han skulle dö av röntgen osv. Hur kunde jag be om något sådant? Tur att du tyckte det var bra iallafall.

Rivendells Cathrine skrev:Dock kan man ju då fundera hur tikarna han (Lotus) parat ser ut. Båda de tikarna har mindre huvuden. Båda har lite slarviga öron. Båda är ganska små (vet inte hur hög Eisha är men Dara var bara 43 - 44 cm hög...) och har små hundar i stamtavlan. Eishas mamma är väldigt liten.

Måste inflika lite här då jag har haft Eisa och umgåtts dagligen med Souka. Souka är inte alls väldigt liten, hon är kompakt ja, men inte liten. På exteriörbeskrivningen mättes hon upp till 46 eller 47 cm, kommer inte ihåg exakt. Samma med Eisa, hon är också kompakt men inte liten.

Vill bara flika in ang arv vs miljö.
Min Zelda hade en jättebra start i livet hos uppfödaren (bra tik som tog hand om valparna, mycket närhet, omsorg från familjen, bra mat osv osv) och även hos oss har hon haft och har det bra. Hon var valpen som var väldigt framåt, till synes orädd. Endå visade hon tidigt tecken på stress, rädslor osv när hon flyttade. Det låg i generna och miljön har nu gjort henne till en välfungerande individ. Men hon är ju inget avelsmaterial. Bara för att man lärt en hund att fungera, bli stabil, så ligger det kvar i generna. Tänker här på vanliga svensons som till varje pris vill ha valpar efter sin tik, alltså inte ni uppfödare.

Ja just det, tråden handlade väl om strl- mentalitet. Zelda är liten och jag är lite nyfiken på om det är så, att desto mindre desto osäkrare?

ligistenzelda skrev:
Ja just det, tråden handlade väl om strl- mentalitet. Zelda är liten och jag är lite nyfiken på om det är så, att desto mindre desto osäkrare?

Jag har upplevt det som om de mindre pinschrarna är lite mer stressade, osäkrare och mindre framåt än de större men eftersom jag träffat en sådan liten del pinschrar så kan jag inte på något sätt säga om det är så. Men det borde ju inte vara så tycker jag, det är väl snarare sammanträffanden...?

Nån uppfödare som har en uppfattning om detta när det gäller hela kullar, är de mindre individerna generellt sett osäkrare? Självklart finns det alltid med massor med undantag!

Chatrine gav mig en knäpp på näsan ( känns det som ) och ville reda upp det jag orsakat här verkar det som. Det hon skriver är bra fakta men något som är viktigt här och det är skillnaden på Lotus och Leo, precis som Chatrine skriver och även jag. Lotus gjorde inget dåligt MH men man ser att han är mer osäker än Leo. Är man insatt i hur man läser en beskrivning och därtill lägger till hundens personlighet och temperament så vet man att en hund som Leo i princip kan para många olika typer av tikar pga av sitt lugn och inre trygghet. Lotus var mer energisk och hade inte samma inre trygghet som Leo. En hane som Lotus har inte många olika typer av tikar att välja mellan för bästa resultat utan här är det viktigt hur tiken är. Även hur hennes MH ser ut kan vara till stor nytta samt hur hennes personlighet och temperament är. Så det är inte så enkelt som att säga att "jag tyckte han va en trevlig prick". Jag önskade det var så enkelt.

Jag har lärt mig mycket av min C kull och jag har lärt mig hur viktigt ett MH kan vara som hjälpmedel tillsammans med personligheten hunden har och dess temperament. Jag hade inte lika mycket erfarenhet då som nu och jag kan tillägga ödmjukt att jag lär mig mer för varje dag som går OCH bara för några månader sedan tänkte jag inte riktigt på samma sätt som jag gör nu. Jag tycker vi borde prata mer om mentaliteten istället för att bli ledsna eller upprörda när någons hanhunds namn dyker upp. I detta fall handlade det om en hanhund vars gener ej ska föras vidare samt är han själv avliden.

Jezzi & Desti skrev:

Rivendells Cathrine skrev:Dock kan man ju då fundera hur tikarna han (Lotus) parat ser ut. Båda de tikarna har mindre huvuden. Båda har lite slarviga öron. Båda är ganska små (vet inte hur hög Eisha är men Dara var bara 43 - 44 cm hög...) och har små hundar i stamtavlan. Eishas mamma är väldigt liten.

Måste inflika lite här då jag har haft Eisa och umgåtts dagligen med Souka. Souka är inte alls väldigt liten, hon är kompakt ja, men inte liten. På exteriörbeskrivningen mättes hon upp till 46 eller 47 cm, kommer inte ihåg exakt. Samma med Eisa, hon är också kompakt men inte liten.

Jag såg nog Souka lite tidigt Jag såg henne när Pernilla PRECIS hämtat henne i Frankrike och förmodligen växte hon då väldigt länge på höjden

I stand corrected för jag har nog inte sett henne på länge.

Joanna skrev:Chatrine gav mig en knäpp på näsan ( känns det som ) och ville reda upp det jag orsakat här verkar det som. Det hon skriver är bra fakta men något som är viktigt här och det är skillnaden på Lotus och Leo, precis som Chatrine skriver och även jag. Lotus gjorde inget dåligt MH men man ser att han är mer osäker än Leo. Är man insatt i hur man läser en beskrivning och därtill lägger till hundens personlighet och temperament så vet man att en hund som Leo i princip kan para många olika typer av tikar pga av sitt lugn och inre trygghet. Lotus var mer energisk och hade inte samma inre trygghet som Leo. En hane som Lotus har inte många olika typer av tikar att välja mellan för bästa resultat utan här är det viktigt hur tiken är. Även hur hennes MH ser ut kan vara till stor nytta samt hur hennes personlighet och temperament är. Så det är inte så enkelt som att säga att "jag tyckte han va en trevlig prick". Jag önskade det var så enkelt.

Jag har lärt mig mycket av min C kull och jag har lärt mig hur viktigt ett MH kan vara som hjälpmedel tillsammans med personligheten hunden har och dess temperament. Jag hade inte lika mycket erfarenhet då som nu och jag kan tillägga ödmjukt att jag lär mig mer för varje dag som går OCH bara för några månader sedan tänkte jag inte riktigt på samma sätt som jag gör nu. Jag tycker vi borde prata mer om mentaliteten istället för att bli ledsna eller upprörda när någons hanhunds namn dyker upp. I detta fall handlade det om en hanhund vars gener ej ska föras vidare samt är han själv avliden.

Om du uppfattade det så får jag väl köpa att du anser dig berättigad att knäppa tillbaka Jag förstår vad du menar angående MH men jag har då till skillnad från dig blivit mer och mer skeptiskt till hurvida det är ett lämpligt redskap att bedömma enskilda avelsdjur efter....

Men detta ska inte urarta till en debatt om MH eller inte för där kommer vi ingenstans. Jag kommer fortsätta med MH till viss gräns men det känns som hela linjers generella mentalitet (då menar jag vardags funktion) påverkar mer än hundars enskilda MHn.

Skulle det vara så enkelt att han var en trevlig hund "prick" = han lämnar trevliga valpar så skulle förstås allas vår avelsarbete vara mkt lättare Det håller jag defintivit med dig om.

Ödmjukhet har väl aldrig varit min starka sida måste jag tyvärr erkänna *skrattt* , dock så har jag inga problem med att ändra mig när jag blir motbevisad

Att utvecklas är egentligen hela poängen med vår existens så det är ROLIGT att lära sig. Jag har lärt mig idag att jag tänkt fel när det gäller vissa hundars storlek till exempel

Men jag tycker åh andra sidan fortfarande att Blessin är en stor tik och enligt Kattis (och ngn domare som mätt henne) är hon endast 46 cm, men i mina ögon känns hon stor... Kanske är massan i det fallet.

Jaja nu svamlar jag igen, man ska inte vara uppe på forum kl 12 på nätterna och sedan gå upp med tokiga barn och vovvar halv sex.

Hm, jag kanske strulat till det. Svarade på ett inlägg och nu se jag inget svar.

Summan av kardemumman var att jag svarade Joannas ang HD på äldre hundar att jag tyckte det var hemskt på den tiden och vi använde Ghibli utan att göra på honom för att jag haft väldigt dåliga erfarenheter av att söva Macke.

Sedan har man förhoppningsvis rätt att ändra sig ("sjunger min favvolåt: "ursäkta mig men heeej man har väl rätt att ändra sig...")
Efter vi började göra röntgen hos Audell så har jag sett att Plegga är helt lugnt. Och det var enda anledningen till att vi gjorde Ghibli till slut.

Jag är nog ganska envis och har nog alltid gjort som jag trott/tyckt varit rätt på ont och på gott. Ändrar mig gör jag dock förhållandevis ofta.

Sedan kommenterade jag också att jag förstås ber om ursäkt eftersom jag verkar ha missförstått hela andemeningen med tråden vilken jag uppfattade var:

Leo lämnar bättre avkommor än Lotus, kan det ha göra med storlek och inre lugn.?

Sedan var det nog hela MH-jämnförelsen som gjorde mig mest förvirrad och gjorde att jag tolkade det hela. Men det klart man kan tycka mycket om en hund på individnivå men ändå inte tycka om dennes MH, I stand korrekted.

Så ursäkta att jag klampat på och nu minns jag varför jag lovat mig själv att oavsett vad jag tycker känner aldrig ge mig in i internetdebatter

Ha det gott alla! Ta hand om er och era hundar, jag har två sjuka barn och ett knippe hundar som vill ha min tid nu

Sanna Skrev:
Jag har upplevt det som om de mindre pinschrarna är lite mer stressade, osäkrare och mindre framåt än de större men eftersom jag träffat en sådan liten del pinschrar så kan jag inte på något sätt säga om det är så. Men det borde ju inte vara så tycker jag, det är väl snarare sammanträffanden...?

Nån uppfödare som har en uppfattning om detta när det gäller hela kullar, är de mindre individerna generellt sett osäkrare? Självklart finns det alltid med massor med undantag!

Jag kan inte se något sådant samband, vare sig på mina egna hundar eller de kullar jag haft. De som träffat Musse skulle väl knappast kalla honom osäker och icke framåt?

Har snarare sett tvärt om ifall jag kollar på våra kullar i helhet. De små valparna i en kull är oftast de som är mest framåt och tar för sig. De blir kanske om nåt något tuffare än de störra för att hävda sig redan i lådan och inte bli undanskuffade av sina syskon.

Mirka

Sanna&Kelly skrev:

ligistenzelda skrev:
Ja just det, tråden handlade väl om strl- mentalitet. Zelda är liten och jag är lite nyfiken på om det är så, att desto mindre desto osäkrare?

Jag har upplevt det som om de mindre pinschrarna är lite mer stressade, osäkrare och mindre framåt än de större men eftersom jag träffat en sådan liten del pinschrar så kan jag inte på något sätt säga om det är så. Men det borde ju inte vara så tycker jag, det är väl snarare sammanträffanden...?

Nån uppfödare som har en uppfattning om detta när det gäller hela kullar, är de mindre individerna generellt sett osäkrare? Självklart finns det alltid med massor med undantag!

Här är en jämförelse i strl mellan Kelly och Zelda.
Och på dom skiljer det väldigt mycket i temperament, sen om det är strorleken får någon annan svara på.

http://ligistenzelda.zoomin.se/P1863628

Mirka skrev:

Har snarare sett tvärt om ifall jag kollar på våra kullar i helhet. De små valparna i en kull är oftast de som är mest framåt och tar för sig. De blir kanske om nåt något tuffare än de störra för att hävda sig redan i lådan och inte bli undanskuffade av sina syskon.

Mirka

Zelda var väldigt framåt som valp, kan vara lite för kaxig för sitt eget bästa också, men när det väl kommer till kritan är hon en liten fegskit. Det är det jag menar med osäkra pga av strl för dom kanske känner att dom måste hävda sig?
Sen tänker jag osäker i sättet mot hundar. Zelda är inte osäker bland människor.

Jag tycker att jag flera gånger hört att det är de tunna röda hundarna som har flest "nervösa besvär"!
Sniffen är bara nån cm högre än Zelda, men jag inbillar mej att han kan ge intryck av att vara större för att han är lite kralligare. När han busade med sina kullsyskon på valpträffen verkade han stor pga sin pitbullfysik, men han var kortast av bröderna. Syrran var nog mindre än honom dock.
Hundpsykologen tyckte alla syskon var för smala så jag har tagit fasta på det och låtit honom bli grövre i kroppen. Flera har också sagt att en "fetare" hund är lugnare än en tunnis. Så Sniffen ska bli labbetjock nu.

Hah! Jag är långt före dig med labbepinscher Suvi! Antingen har jag en liten och muskelös hund eller så har jag gött upp henne till en minilabbe, för i standarden står det väl 13-18 kg och 45-50 cm i mankhöjd? HUR kan min minihund väga hela 12 kg?

Zelda är minst i sin kull, men hon har en kullbror som är typ samma storlek (han är bara mer musklig, bredare) och en syrra som bara är lite större. Jag tycker minstingarna i kullen är mest gåpåiga och vaktiga osv. No offense om det är nån i kullen som tar åt sig

Och jag som trodde jag var ensam om att ha en pinbullrador, pitpinlabbe eller labpitscher eller vad det nu kan tänkas heta.

No no you are not alone - en pinschrodor var det hära