Nafsfrågan

Jag måste bara höra om nån har vettiga råd angående Sniffens nafsande. Han nafsar av glädje och av osäkerhet, det verkar höra till när han är upphetsad. Han är ju ingen valp, så det är väl få som tycker nafsandet är acceptabelt.

Glädjenafsandet yttrar sig främst när vi får besök, om besökaren är nån han gillar. Han "tar i hand" och nappar efter byxben.

Kommer det nån han inte gillar (oftast män) så nafsar han efter byxbenen och ibland får han tag i hud också. Dessvärre kan han bli lika upprörd av främlingar utanför huset och det är inte ovanligt att han ställer sig på bakbenen och försöker skrämma bort joggare.

Om vi åker hiss med en främmande man får han sitta ner, men jag måste vara på honom som en hök så han inte skuttar upp igen och nafsar. Då kan man ju fråga sig vad jag sänder för signaler som är på helspänn, men jag kan ju knappast låta medpassageraren bli biten för att jag ska spela cool. Hissen är 1x1 meter så det är svårt att gå undan, och vi bor på 9:e våningen.
Men hissen är inte den mest kritiska platsen, där är det ju oftast våra grannar som åker och dem är han ok med.

Det är alltså när han träffar folk som han blir så uppspelt att han använder munnen (och vid lek) men när han bekantat sig och lugnat ner sig är det ingen fara. Såvida ingen utmanar honom...

Är det nån som lever med en vuxen (fd) nafsare? Hur gör man?

Jag hade helt klart testat Cesarmetoden "claim your space" Borde fungera, men helt säker kan man ju int' vara förståss

Om du är allvarligt orolig att han skall skada någon annan eller någon annans kläder, använd munkorg när ni är ute. Då slipper du dessutom stressa upp dig för att han kan nappa tag.

I annat fall så borde en grimma fungera eftersom du har full koll på hundens huvud med dem, åtminstone tills du känner dig tryggare med att han inte kommer att nafsa.

Får ni besök gäller samma tips som jag kommit med tidigare, se till att han inte kommer fram och får chansen. Antingen genom koppel, fasthållning eller att du stänger undan honom när han är som mest stressad (förutsatt att det inte får honom att bli ännu mer stressad).

Självklart är allt ovanstående bara damage control som du kan använda medan du lär din grabb hur han får och inte får bete sig.

Jag är väldigt anti till grimma, speciellt i dressyrsyfte. Det kan väl finnas lägen då det är ok, till en stor grand danois tex. Men ofta verkar hundarna bli så obekväma och fokuserar bara på hur de ska få av grimman och tar inte in vad man vill förmedla.

Min 7 åriga Russell hanne har alltid glädjenafsat.. Han tar i hand eller biter lätt runt hakan om han blir riktigt glad. Hakan tar han bara i om det är någon han verkligen tycker om..

Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom han aldrig biter tag så att det känns och jag förklarar alltid för mina vänner och bekanta att han gör så när han blir glad. Träffar vi någon som jag vet är lite rädd för hundar så håller jag bara undan Pricken lite. Men det är ju mkt lättare med en 8 kilos russell än en 18 kilos Pinscher..

Just nu har jag en grind mellan kök och hall där Pricken och Arcan får sitta tills de har lugnat ner sig när det kommer främmande. Vilya får alltid hälsa direkt eftersom hon är lugn och skäller aldrig vid besök. Grabbarna dock för ett vansinnigt liv och jag vill lära dom att det inte lönar sig att hålla på om man vill hälsa... Det går långsamt men det verkar fungera..

Jag har dock aldrig haft problem vid nafsande och osäkerhet så där kan jag nog inte riktigt hjälpa.. Men som du säger med hissen, kanske är du spänd och håller extra koll vid tex cykelmöten och omedvetet säger till Sniff att vara på spänn... ?

Det är ju så lätt hänt att man spänner sig när man hamnar i en situation där man vet att något kan hända.

Jag röstar också för nosgrimman. Du behöver bara använda den tills du känner att han förstått hur man ska bete sig och du slappnar av i dessa situationer. Jag använde den ett bra tag på promenaderna pga av Zeldas ovana att hoppa på förbipasserande barn och skälla samt vid hundmöten var det till enorm hjälp. Till slut blev jag så pass säker att det smittar av sig på Zelda, nu behövs ingen nosgrimma

Jag köpte en halti, men den var för stor så den gled av. Jag bytte till en mindre, i jrt-storlek, och den skar nästan in i ögonen OCH han fick ur nosen ändå. Han är hal som en ål vad gäller allt man försöker sätta på honom, men om jag nu skulle lyckas få honom att acceptera en munkorg, vad ska få honom att känna att män är ok? Eller ska jag nöja mej med att han är fysiskt hindrad från att nafsa?

När vi får besök eller hälsar på så är det bur eller koppel som gäller, men det hade varit skönt att komma tillrätta med roten av problemet.

Min svåger kan inget om hundar men är fan av Cesar Millans metoder och han försöker alltid tala om att han står över min hund i rang och har greppat tag om nosen på Sniff när han blivit nafsad. Sedan dess ser Sniffen honom som en bråkstake och även om han gillar honom är han redo att försvara sig med munnen. Jag tror inte man ska experimentera med metoder man inte till fullo behärskar i såna här fall! Gör man fel ses det bara som en provokation.

Just ja, jag bör lägga till att i de flesta fall när han lyckats nafsa så är det för att jag har varit för avspänd, ouppmärksam eller trott att faran varit över.

Ifall du har modet kan du ju be de män ni möter att hälsa på Sniff, lugnt och behärskat och utan några krav från någons sida mer än att det skall vara en trevlig upplevelse för Sniff.

I annat fall så be de män ni känner att när de träffar Sniff så är de glada och lugna och sedan ignorerar honom och låter Sniff ta kontakten hela tiden. Försök få dina bekanta att förstå att du gör det här för Sniffs skull och att de måste lyssna på vad du har att säga för att Sniff skall få en chans att få slappna av.

Lycka till och keep up the good work!

Att titta på tv och slumpvis ta en metod och använda på vilket betende som helst är ju lika smart som att gasa vid rödljus eftersom körläraren sade i ett annat sammaghang att man kan gasa på.
Är hunden rädd o osäker på besökare i hemmet så låt han få en undanskymd plats där han får gå och lägga sig vid besök och dit besökarna inte får gå, han tom ska gå dit kan du säga åt hunden. Han kommer att känna sig tryggare och problematiken kan minska men kanske inte försvinna.

Jo, visst har jag möjlighet att ta kommandot och styra upp bland folk jag känner. Det hela hänger kanske på att jag inte har så stort umgänge och att vi träffar så få män, och att de vi träffar har lite konstiga beteenden.
Usch, jag får kanske annonsera efter trevliga killkompisar som vi kan träna med...

När vi är ute och går och Sniffen ser en "hotfull gestalt" så växlar jag mellan att stanna så han få titta ordentligt och se att det inte är nån fara, eller så traskar jag på och försöker tala om att jag minsann är helt obekymrad. Problemet är väl att Sniffen inte frågar efter vad jag tycker!
Ibland skulle jag vilja stoppa dessa farliga män och fråga om vi får "träna" med dem, men jag vet ju inte ens hur jag skulle bära mej åt! Om de skulle ställa upp skulle de säkert vilja sträcka fram handen och det vore inte bra. Jag tror inte det skulle lugna Sniffen om han fick lukta på karln heller.

Jag tror det blir nån felkoppling mellan vaktinstinkten och hans rädsla för män. Han blir skitförbannad på joggare, han skäller inte ens sitt vanliga vaktskall utan ryter som en björn och står på bakbenen. Så fort de passerat lugnar han ner sig, bara han slipper se dem är han nöjd. Jag klarar ju att hålla honom, men det är fruktansvärt pinsamt.

hej suvi!

Vi har ju haft lite kontakt tidigare och förstår du inte vad jag menar så maila mig!

Ang besök hemma så är det en lång lång process att få hunden bekväm med sällskap. Vi har gått från en skällande idiot-hund (ursäkta men jag tyckte verkligen han betedde sig som en idiot) till att faktiskt acceptera besök. Det har hänt att Ingo legat kvar under bordet medan vår gäst kom in i köket och började fixa med mat! Visserligen en kvinnlig gäst, men dock. Nu är vi väl i ett mellanläge där Ingo får vänta på varsågod att hälsa, sedan kommenderas han tillbaka till sin korg. Jag vill inte ha honom trampandes omkring tillsammans med människor. Och hemma har du ju själv inte ngt större problem med honom.

Ingo-bingo har ju varierande problem med folk ute. Dagtid i princip aldrig (utom vår alkoliserade granne som han tycker är jävligt mysko ) om vi är i rörelse. Står vi stilla, ja vips har Ingo koll på folk omkring. Enligt de hundtränare och psykologer vi har pratat med så handlar det om ledarskap. Vi ska visa våra hundar att de ska strunta i omgivningen för den har vi koll på. Så hur visar man det då?

Jo, till exempel på promenad. Vem går längst fram? Jo vår hund. Det är en signal att hunden får ta första smällen för vad som kommer emot flocken. Ta ifrån Sniff den möjligheten. Vi jobbar med kommandot "bakom" just nu, vilket betyder precis att Ingo ska gå bakom någon av oss (den som ger kommandot). Det kommandot ger vi honom när vi möter folk. Med det kommandot i huvudet är han 1) upptagen med att lyda och struntar i den vi möter och 2) fråntagen sin roll som flock-general längst ut i kopplet.

Sedan kan man ju alltid hjälpa sig själv med att skapa bra människomöten genom att låta sniff få träffa lugna och stabila män. Men som med Ingo har han ju problem med såväl min som fredriks pappa. Trots att de har fått hälsa många gånger, ge massa godis och så vidare. Ingo tror fortfarande att han har ledarrollen och ansvar för vårt väl o ve när vi är utomhus och på annan ort än hemma i lägenheten. Dels för att det ju för oss är svårare att ha ett "gå å lägg dig"-ställe när vi kommer bort eller är ute. För om man sätter hunden i en bur eller bakom galler etc hemma så är det ju också ett sätt att tala om för hunden att den slipper ta ansvar = så småningom lugn hund hemma. Sedan handlar det bara om att hitta det redskapet ute.

En del övar ju skvaller-träning, dvs att om Sniff får syn på en läskig person ska han rapportera det till dig. Vi har kört mycket klickerträning på hundar och människor, för att lära in att Ingo ska stanna när han ser hundar och folk som han reagerar på. Funkade väl ganska bra, men jag vet inte om det verkligen gjorde skillnad. Ibland upplevde jag det att han blev mer uppmärksam på folk istället, vilket är raka motsatsen av vad vi vill.

Vi ska träffa vår hundtränare snart igen, och få nya råd och övningar. Förhoppningsvis kan vi under 2009 sälla oss till de personer som du efterfrågade. dvs vi som HAFT en hund med nafs/utfall/skäll-problem mot människor och som kommit förbi det stadiet.

Tack för svar Helena!

Ja, ett problem är ju att Sniff ser på mej helt olika beroende på om vi är ute eller inne. Inne är han uppmärksam och känslig, han kan visa sig väldigt undergiven. Han kan slänga sig på rygg och kissa på sig. Det händer iofs inte ofta, men jag jobbar ju hårt på att hitta en balans så han kan respektera mej utan att vara rädd. Jag vill ju absolut att han släpper sina gamla hjärnspöken!

Utomhus kopplar han bort mej totalt. Jag är inte hans ledare, jag finns knappt överhuvudtaget! Det är bara under perfekta förhållanden som han tar kontakt med mej. Han är så lättstressad och helt upptagen med att sniffa efter intressanta dofter och att speja efter faror.

Jag har funderat mycket på kommandot "bakom" sen jag läste om det (i er blogg tror jag) och det låter som en himla vettig idé. Nu är frågan bara hur jag ska träna in det! Eftersom han är så känslig inne, tar bakslag så hårt är det viktigt att jag tänkt igenom övningen ordentligt. Att träna ute... ja, jag vet inte ens hur eller när det skulle funka! Jag avfärdar verkligen inte övningen, jag vet bara inte hur det skulle gå till!

Jag tar gärna emot fler förslag på hur man introducerar "bakom" för hunden!

Just nu har han fått ett litet återfall och är svår att få ut igen. Jag vet inte om det beror på att han inte fått på halsbandet perfekt eller om han halkat på golvet i trapphuset, men nu nojar han när vi ska ut. Knöligt! Å andra sidan har han inte varit rädd för nån karl på ett tag. Alltid är det nåt!

Lycka till med hundtränaren! Förmedla alla visdomsord vidare till mej så blir jag glad!

Suvi med Sniff skrev:

Jag tar gärna emot fler förslag på hur man introducerar "bakom" för hunden!

Det där bakom är ett väldigt bra säkerhetskommando - vi använder det strikt när vi skall gå över väg utan övergångsställen .... vi har använt det med framgång när vi varit inne i djuraffärer och hundarna föllt med - eller som nu när vi var ute och vandrade ... på minst sagt hala och leriga trånga stigar.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur jag lärde in det - men tror bara att det blivit belöning när de varit där bak....

Vi gjorde helr enkelt så lätt för oss att vi höll godis i en hand, fick Ingo att nosa å sen för man handen till sin egen rumpa och med ett någorlunda godissugen hund får man ju hunden dit man vill. Sedan är det ju bara å gå ett steg med hunden nosandes på handen. Och göra det längre å längre partier. Jag har handen på häcken som en signal, dvs så länge handen är där ska ingo vara bakom. Glöm inte att ha ett fri-kommando som varsågod eller liknande.

Hmmm... får testa att tejpa fast en godis i rumpan...

Hej!
Ett litet inlägg kring nafsandet. Vår hund, en snart 3-årig kille, var när vi fick honom mycket frammåt och ganska tufft, alltid intresserad av allt och alla, främst tikar när de var i löpet . När han sedan var 18 månader inträffade en sk. nafsincident, dvs. han mer stöter bort människor än verkligt biter tag, vet ej om du har samma erfarenhet. I alla fall detta beteende eskalerade och vi tog bort honom ur möbler, införde striktare rutiner (bland annat när vi är ute och går) etc. men vi kom inte riktigt till rätta med problemet. Vi kontaktade en hundpsykolog som fann att han periodvis var mycket stressad pga av hormoniella spänningar (tikar), dessa stressreaktioner kunde enligt psykologen sedan sitta kvar i hundens kropp i några dagar och hundens nacke var oftast mycket stel och spänd. Hennes rekommendation till oss var, förutom en massa övningar (massage för att få honom att slappna av, nosträning etc), att rådfråga en veterinär angående kastering. Sagt och gjord och när hunden var 2 år kasterade vi honom. Han är nu 3 år och har endast haft ett mindre återfall som tydde mycket på osäkerhetsbeteende och rädsla. Det jag kan säga är att han är mycket lättare för oss att läsa nu än tidigare samt att han sover myyyycket och är inte lika stressad. Det som har kommit fram mer är dock en osäkerhet hos hunden, främst mot männsikor han inte känner. Vi har löst detta med grind in till ett avgränsande rum, där han får vara ifred när vi har besök, mycket lydnadsträning och beröm för att bygga på självförtroendet lite och inte något gos och kel från folk som han inte känner.

Hoppas att du kommer till rätta med nafsandet, det är ingen lätt process och ständigt pågående.

Mvh