Epilepsi

Ordet epilepsi syftar till upprepade krampanfall.

Hundar kan få enstaka krampanfall pga många olika orsaker, men det är först när anfallen återkommer som man kallar det epilepsi. Kramperna är ett symptom på att något inte är som det skall i hjärnans signalsystem och att den då och då drabbas av okontrollerade anfall, "Kramper" – hjärnan sänder okontrollerade impulser till kroppen som svarar med kramper. Alla enskilda hundar kan krampa om hjärnans elektriska impulser överdrivs, men vissa är känsligare än andra. De får lättare den här typen av urladdningar med krampanfall som påföljd. Man talar då om individens ”kramptröskel” – dvs hur lätt ett krampanfall utlöses. Vissa individer klarar ganska stora störningar, medan andra med en lägre kramptröskel lättare drabbas.

Kan man identifiera den underliggande orsaken till att hjärnan drabbas av dessa plötsliga ”urladdningar”, t.ex en hjärntumör eller en hjärnblödning, kallar men det för sekundär epilepsi. Dvs att epilepsin beror på ett sjukdomstillstånd man lyckats identifiera. Har man uteslutit alla möjligheter till underliggande sjukdomar benämns istället epilepsin som primär eller idiopatisk.

Termen ”idiopatisk” betyder egentligen ”utan känd orsak” varvid det för ärftlig epilepsi borde vara mer korrekt att använda benämningen ”primär” då det finns en känd genetisk komponent. Begreppet ”idiopatisk epilepsi” är dock det mest använda i dagsläget. I litteraturen är man överens om att den epilepsi som benämns idiopatisk i de flesta fall har en ärftlig bakomliggande orsak!

Den ärftliga epilepsi vi pratar om i hundsammanhang faller under kategorin idiopatisk (eller primär) epilepsi. Då handlar det om att hundarna från sina föräldrar ärvt defekta gener som ger en lägre kramptröskeln. Dessa hundar har alltså ett centralt nervsystem som är känsligare för små störningar och krampar lättare. Hundar med denna ärftliga typ av epilepsi börjar ofta krampa mellan ett och tre års ålder. Forskning pågår för att identifiera de gener som orsakar epilepsi hos pinscher - tyvärr har man inte kommit så långt och det är inne i ett stillastående läge - enligt vad jag hört. Vad man hoppas på i framtidan är att finna ett enkelt sätt att ställa diagnos och förhindra vidare spridning av sjukdomen.


Hur vanligt är det med epilepsi?
Epilepsi är en av de vanligaste sjukdomarna i nervsystemet hos hund, men på grund av svårigheterna i ställandet av diagnos finns inga absoluta siffror. Resultaten varierar, men flera studier gjorda av försäkringsbolagen anger att ca 4% av alla hundar oavsett ras eller blandning av raser är drabbade. I vissa specifika raser är siffran mycket högre än så och inom vissa hårt drabbade familjegrupper kan ända upp till 14% av hundarna ha epilepsi.

Hur ställer vi diagnosen ”idiopatisk epilepsi”?
Svaret är ganska enkelt, utförandet desto svårare: Vetrinärerna utesluter allt annat! Att komma fram till en korrekt diagnos på en hund med upprepade krampanfall är en lång och ofta dyrbar historia. En noggrann sjukdomshistoria följt av fysiska undersökningar, urinprov, blodprover för organfunktion, hormonella störningar och i vissa fall förgiftningar tas, och i sällsynta fall spinalvätskeprov och magnetröntgen av hjärnan. När allt annat är uteslutet ställs diagnosen primär/idiopatisk epilepsi.


Vad innebär ett krampanfall?
Man kan förenklat beskriva det som att hjärnan drabbas av en elektrisk storm. De små svaga elektriska nervimpulser som normalt styr muskler kan plötsligt ”löpa amok” – det blir kortslutning helt enkelt. Denna elektriska storm ger upphov till det vi ser som krampanfall. Beroende på stormens utbredning, lokalisation och omfattning kan vi se olika typer av kramper:
Grand Mal, generaliserade toniska/kloniska kramper. Inbegriper hela hjärnan.
Petit Mal, mer sänkning av medvetandegrad än direkt krampanfall. Inbegriper hela hjärnan.
Fokalt eller partiellt anfall. Utgår från en liten del av hjärnan, vilket oftare visar på en lokal skada. Kan ge kramper i ett eller flera ben, bara huvudet eller orsaka anfall av beteendestörningar.

Ett klassiskt ep-anfall inträffar ofta när hunden är lugn eller sover. Oftast föregås ett krampanfall av en sk ”aura” en beteendeförändring som ägaren till hunden kan lära sig se. Det kan vara en darrning i ett ben, en tilltagande oro, vankande eller annat för hunden onormalt beteende. Inte alla hundar uppvisar denna typ av förstadie.

Därefter inträder det egentliga krampanfallet. Ett klassiskt ep-anfall börjar med att hunden stelnar till och musklerna spänns, detta benämns den toniska fasen. Ofta faller hunden ned på sidan i detta skede med benen stelt sträckta och huvudet böjt uppåt/bakåt. Hunden förlorar medvetandet och den kan gnälla, få ryckningar i andsiktet eller dregla. Oftast tappar hundan även kontroll över blåsa och tarm och släpper såväl urin som avföring, ibland släpper de även sekretet i analsäckarna. Denna första del av anfallet är ofta ganska kort, inte sällan mindre än 30 sekunder.

Därefter övergår hunden i den sk kloniska fasen. Då vidtar rytmiska muskelryckningar som ses som tuggande käkar och ryckningar eller springrörelser i benen. Många hundar slutar även att andas under själva krampanfallet. Vanligtvis tar inte förloppet hit längre än två minuter, men att se sin hund i denna situation kan få sekunder att bli till evigheter.

Efter den tonisk-kloniska delen av anfallet gett med sig inträder det som benämns den post-iktala fasen. Den varierar med individen, en del hundar kliver upp som inget hänt, mer vanligt är olika grader av beteendeförändringar. Några kan verka blinda och förvirrade, oroligt vanka av och an och gå in i saker. Andra blir hungriga och några uttrycker rädsla och förvirring och vill gömma sig. Ett fåtal hundar uttrycker aggressivt beteende och kan uppvisa aggressioner mot familjemedlemmar eller andra hundar i hushållet. Ofta ger den post-iktala fasen med sig några timmar efter anfallets upphörande.

Det ovan beskrivna ep-anfallet är lite av ett skolboksexempel. Inte alla anfall följer mönstret, ibland märks inget alls på hunden innan anfallet. Vissa hundar uppvisar endast den kloniska fasen, andra endast den toniska. Vissa individer kan ha beteendeförändringar som pågår i dagar efter ett anfall, andra visar inget alls efter ett krampanfall. Men det vanligaste är att hunden går genom krampanfallets tre stadier som beskrivits ovan.

För det mesta kommer krampanfallen ett och ett med en viss tidsrymd emellan, allt från dagar och veckor till månader isär. I allvarliga fall kan en serie av kramper komma i tät följd. Detta drabbar oftare hundar av lite större raser. Ofta inleds en sådan serie med ett anfall som efter ett par timmar följs av ytterligare ett. Innan hunden hinner återhämta sig utlöses ytterligare anfall tätare och tätare och hunden försätts i vad som på veterinärspråk benämns ”status epilepticus”. Status epilepticus är ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd där hunden befinner sig i ett kontinuerligt krampanfall utan slut som kräver akut vård.

Så vad innebär ett krampanfall för hunden? Även korta och sällan förekommande krampanfall är ansträngande för hunden och även korta kramper kan pga sin våldsamma natur ge hunden bestående skador. Mindre skador som uppkommer ansamlas över tid och kan ge mer framträdande symptom ju längre sjukdomen fortskrider. Även om ett krampanfall är kort och inte lämnar någon bestående hjärnskada tenderar varje krampanfall att öka risken för ett nytt anfall i framtiden. Därför blir epilepsi ofta värre med tiden då varje enskilt anfall gör det lättare för nya. Ett anfall som pågår närmare 30 minuter (t.ex status epilepticus) innebär en överhängande risk för överhettning, permanent hjärnskada och hjärtattack med påföljande dödsfall.

Är epilepsi ärftligt?
Ja – I många fall är det det. Hittar man ingen bakomliggande orsak till upprepade krampanfall hos hunden skall den ärftliga faktorn alltid beaktas. Man har fastställt att sjukdomen är ärftlig men man är inte exakt säker på vilka gener som är inblandade och exakt hur den nedärvs. Däremot tror man att den måste komma från båda föräldrarna och att flera gener är involverade.

Just nu pågår i USA intensiv forskning för att identifiera såväl generna som mönstret för nedärvning. Förhoppningen är att vi i framtiden skall finna ett sätt att vi vid en DNA-analys skall kunna förutsäga om en individ har defekta gener som kan orsaka krampanfall eller inte.

Hur undviker vi att problemet får ytterligare fäste i rasen?
Uppriktig kommunikation! Delge korrekt och underbyggd information men undvik att föra dåligt underbyggda ”jag har hört att…” vidare. Undanhåll inte kända, diagnostiserade fall av epilepsi. Genom att dölja kända fall kan sjukdomen spridas ytterligare och vägen för att behålla en frisk ras blir mycket, mycket osäker - som med all hälsorelaterad fakta. Genom att öppet redovisa kända fall av epilepsi kan riskfyllda kombinationer undvikas.

Man talar även utomlands om att inte använda hundar som diagnostiserats med epilepsi i avel, inte heller föräldradjuren, kullsyskonen eller eventuell tidigare avkomma. Att på detta sätt begränsar spridningen av defekta gener.
Man undviker att ”dubbla upp” kända nedärvare av epilepsi i en kombination.

Ordlista:
Primär/idiopatisk epilepsi – återkommande krampanfall utan fastställd underliggande orsak. I de allra flesta fall ärftligt.

Sekundär epilepsi – återkommande krampanfall där en underliggande orsak identifierats, tex kramper pga hjärntumör.

Aura – mindre beteendeförändringar eller små darrningar/kramper som kan föregå ett uttalat epileptiskt krampanfall.

Grand Mal – ett ”klassiskt” ep-anfall med de typiska kraftiga kramperna i benen.

Petit Mal – ett mindre uttalat anfall utan kramper men med en sänkning av medvetandegraden. Förekommer troligen inte hos hund.

Klonisk – benämning på del av krampanfall där hunden rycker och krampar.

Tonisk – benämning på del av krampanfall där hunden sträcker på benen och blir stel.

Post-ikterisk – benämning på den fas av ett anfall som inträder efter själva kramperna.

Vilken bra text! Var har du hittat den? eller har du författat den själv?
Det var iallafall hög igenkänning när jag läste. Jag hade en katt med epilepsi som blev 15 år gammal och som dog för snart 2 år sedan.
Hon var ca 2 år gammal när första anfallet kom. Plötsligt kom hon farande ut ur ett annat rum, helt vimmelkantig, och verkade ta väggen som stöd. Sen brakade hon ihop på golvet i kramper. Först trodde vi hon höll på kvävas av något pga de konstiga ljud och rörelser hon gjorde, jag vågade dock inte stoppa fingrarna i munnen och undersöka. Det gjorde däremot min dåvarande sambo och han höll förstås på att få fingrarna avbitna.

När vi sen kom till veterinär försökte man utesluta andra orsaker men hittade inget. Efter andra anfallet träffade jag en annan veterinär som skrev ut medicin, man la inte ner nån större möda på att fastställa diagnosen. Kanske för att det var en vanlig bondkatt, det var inget jag bekymrade mej över då iallafall, för i mitt sinne stod det tämligen klart att det handlade om epilepsi.

Hon fick alla sina anfall i sömnen, alla utom det första och ett annat som kom när vi skulle resa och jag precis lyckats få in henne i en transportbur. Anfallen kom ungefär med sex veckors mellanrum i snitt och varade i ca en minut. Jag pratade med en veterinär som sa att medicinen kvittade lika i hennes fall. Anfallen såg ut som beskrevs i texten ovan, först kramper, sen började benen "springa", hon kissade alltid på sig (bajsade dock aldrig) och efteråt var hon darrig och såg inte ut att förstå vad som just hänt. Hon behövde vila sig i 20 minuter innan hon vågade resa sig, men sen var hon som snart vanligt igen.

Utmaningen för mej var att se till att hon inte somnade på säng och soffa som hon kunde kissa ner, ej heller på bokhyllor och höga höjder hon kunde trilla ner ifrån! Det är inget trevligt ljud att vakna till när man hör en katt falla handlöst ner på golvet i ett anfall.

Hon hade ett bra liv trots sin sjukdom. Jag kunde inte se att det påverkade henne annat än just vid anfallen och veterinärerna ansåg också att hon kunde leva med detta utan medicinering. Även om jag lyckats få i henne tabletterna så kunde hon få samma anfall, sa de. Då hon var mycket svår att få i tabletterna lät jag alltså bli, för hon blev bara skygg och misstänksam när jag försökte tvinga i henne dem och försökte jag gömma dem hittade hon dem alltid. Dessutom var jag rädd att min andra katt skulle få i sig dem av misstag.

Hon levde alltså med detta tills hon blev 15 och jag tror att det kan ha varit ett ep-anfall eller en stroke som tog henne till slut. Hon låg bredvid mej i soffan och morrade plötsligt till i sömnen. Jag petade till henne och sa "det är bara en dröm" men fick ingen reaktion. Jag trodde först det var början på ett anfall men hon låg helt stilla och jag upptäckte att hon inte andades. Jag försökte massera hennes bröstkorg för att få igång hjärta och andning, men hon var borta. Det kom plötsligt och oväntat, men det var fint ändå att hon gick bort så stilla och att jag fick vara med och ta farväl.

Hon dog exakt ett år och en dag efter min andra katt som gick bort i cancer, 13 år gammal.

Hoppas det är ok att jag skrev ner detta här fast det kanske inte håller sig riktigt till ämnet. Jag blev bara så berörd av att läsa beskrivningen av anfallen (grand mal). När hon dött tog det mej ett år av funderande innan jag kunde välja mellan att skaffa ny katt eller prova en hund för första gången i mitt liv. (Under tiden satt Sniff i en hundgård och väntade på mej, men då viste vi ju inte om varandras existens.)

Jag har fått delar av texten från avelsråd inom en annan närbesläktad ras - och jag tycker det är bra att du skriver in ...

Jag tycker det hade varit bra med flera erfarenhetsutbyte kring detta - kanske kan Johanna skriva hur det sett ut för dem ... om hon orkar.

Finns väl någon fler - alla delgivning, erfarenhetsmässigt är av godo!

Av min erfarenhet så är det svårt att sätta en diagnos EP man kan ju knappt göra det inom sjukvården precis det som jag skrev på andra forumet.
Jag som har själv haft en hund som har krampat 2 gånger nu är det 4 år sen sist så jag är såå säker på att detta inte var EP Trix borde ha krampat mera och oftare ju äldre han blir vilket han inte har gjort.
Jag valde att göra en kastrering vilket jag tror påverkade han kramper...det var inte lätt att fatta detta beslut men jag beställde tid med min vette och jag pratade med Irene och alla va inne på min linje och såååå rätt jag hade efter kastreringen så inte en enda kramp.
Såklart så fanns det en blodbild med oxå så man kunde utesluta inre organ sviktar... förgiftning alltså man ställer en differentialdiagnos.
Jag har läst att en kastrering/Sterilisering kan hjälpa till att dämpa eller så som i vårat fall inga kramper alls.


Är epilepsi ärftligt?

Jag tycker det är svårt att sätta tumme på att det är ärftligt det kan man ju bra göra om man har en diagnos och en diagnos är ju svårt att få..
Se som barn eller vuxna med en förlossningskada har ofta kramper med det är ju pga av en skada.
Sen om inte jag har helt fel så ärvs det alltså via kromosomer alltså ett kromosomfel från mamma till dotter eller pappa till son så det finns inte bara en EP utan massor massor nu pratar jag inte hund med det borde jag vara samma där oxå ju.

Detta är ju intressant ju och jag skulle vilja veta eller kan det vara så att det är många hundar som är avlivade pga av kramper och man aldrig har ställt en diagnos för om dom avlivas vid 2 år ålder pga av 1 eller 2 kramper och utan en differentialdiagnos?(Utan man har bara avlivat och satt en egen diagnos kramper=EP fast det kan ha varit något annat) Eftersom kramperna kommer ju oftare och mera ju äldre dom blir så vet man ju inte eller?

//Linda

Men nu finns det ju faktiskt hundar som har fått diagnosen epilepsi så vi borde kunna gå vidare i frågan nu.

Som jag skrev på det andra forumet så har jag aldrig hört att anfallen ska bli värre med åren snarare tvärtom, med behandling brukar många hundar bli bättre och får färre anfall med längre tidsintervall mellan anfallen.

När det gäller epilepsi som ju är så mycket mer än en diagnos så är många fall av sjukdomen olika varandra då hundar är liksom vi människor individer. Det finns inget typiskt mönster av antal anfall, en hund kan ha 30 anfall per år och en annan hund kan ha ETT anfall per år under flera års tid och ändå få diagnosen epilepsi.

Oya är steriliserad och har fortfarande kramper så tyvärr så hjälpte inte det henne.

Sen om inte jag har helt fel så ärvs det alltså via kromosomer alltså ett kromosomfel från mamma till dotter eller pappa till son så det finns inte bara en EP utan massor massor nu pratar jag inte hund med det borde jag vara samma där oxå ju.

Vilket/vad ärvs från ett kromosomfel från mamma till dotter eller från far till son? Hängde inte med där riktigt.

Referat från epilepsiföreläsning på uppfödarträffen för Keeshond i Örebro 061021

Karin Hultin-Jäderlund, leg vet, spec i hundens och kattens sjukdomar,
diplomate European College of Veterinary Medicine och
Izabella Baranowska, fil mag i biologi,
doktorand Institutionen för husdjursgenetik (molekylärgenetik), SLU,
höll en mycket intressant och underhållande samföreläsning om
epilepsi hos hund, bakomliggande genetik och aktuell forskning. Här nedan en sammanfattning:



Epilepsi är en sjukdom som karakteriseras av upprepade
oprovocerade epileptiska anfall. Anfallen är en konsekvens av
onormala urladdningar i hjärnan.

Provocerade anfall kan utlösas av t.ex. för lågt blodsocker,
för lågt kalcium, leversjukdomar, förgiftningar och som
biverkningar till vissa läkemedel.

Epilepsi kan vara sekundär till hjärntumörer, hjärnmissbildningar,
skallskador eller hjärn- och hjärnhinneinflammation.
Vid den här formen av s.k. sekundär epilepsi finns det ofta en påvisbar hjärnskada.
Däremot vid primär, även kallad idiopatisk epilepsi kan man inte påvisa
någon förvärvad skada i hjärnan däremot anlag för att få epileptiska anfall.

Anfallen vid primär epilepsi är ofta kortvariga (ca 2 min),
uppträder vanligen medan hunden vilar och har ett regelmässigt förlopp.
Hunden är helt normal mellan anfallen.

Ett typiskt epileptiskt anfall kan indelas i 4 faser:
prodromalfasen som föregår anfallet med beteendeförändringar timmar
till dagar före anfallet.
Nästa fas kallas for "aura" och kännetecknas av oro.
Sedan kommer krampstadiet med kramper, rytmiska benrörelser.
Kraftig salivation och ofrivillig avgång av urin och avföring är vanligt förekommande.
Sista fasen är en s.k. "postiktal fas" efter själva anfallet,
där hunden verkar förvirrad, orolig.
Alla anfall är dock inte typiska.

Epileptiska anfall kan vara generaliserade (hela hjärnan engagerad)
eller partiella (kan se mycket olika ut beroende på från vilken del av
hjärnan de kommer ifrån).
Även partiella anfall kan utvecklas till generaliserade.

Idiopatisk epilepsi debuterar vanligtvis från 6 månader till 5 år.
Laboratorieprover är helt normala.
Sjukliga förändringar i hjärnan kan ej heller påvisas med skiktröntgen
eller undersökning med magnetkamera.

Keeshond är en av de allra första raser där man funnit belägg för förekomsten
av en ärftlig komponent vid idiopatisk epilepsi.
I dessa engelska studier som publicerades på 70- och 90-talen var
debutåldern mellan 8 månader och 6 år.
Femton släktträd på hundar med diagnostiserad epilepsi och
34 släktträd på friska kontroller studerades med syftet att
utesluta bärare från aveln. Genetisk analys talade för en autosomal recessiv gen.
Sedan 1989 har keeshonduppfödare i England haft möjlighet att
få parningar utvärderade.
(Canine epilepsy: a genetic counselling programme for keeshonds.
Hall & Wallace, Veterinary Record 1996: 138, 358-360).

Hos Labrador Retriever jämfördes 55 hundar med idiopatisk epilepsi med
75 friska kontroller. Hundar med epilepsi
efter friska föräldrar fick sitt första anfall senare än hundar med epilepsi
från en frisk och en sjuk förälder.
I epilepsigruppen fick 41% av hundarna sitt första anfall mellan 1 och 3-års ålder.
I samma grupp var 14% av hundarna avkommor efter friska föräldrar och
26% efter en frisk och en sjuk förälder.
Resultaten tyder på en polygen (flera gener), multifaktoriell recessiv nedärvning
(Genetic aspects of idiopathic epilepsy in Labrador retriever.
Jaggy et al, Journal of Small Animal Practicel 1998: 39, 275-80).

Även studier på Berner Sennen indikerar ett recessivt
nedärvningsmönster där flera gener är involverade.

I en studie av idiopatisk epilepsi hos Belgisk Tervueren och Groenendael
inkluderades 855 Tervueren och 664 Groenendael.
Epilepsi förekom hos 188 (12,4%) av dessa hundar.
Molekylär genetisk analys utfördes med fynd av 3 regioner som eventuellt
skulle kunna innehålla genen/generna som orsakar epilepsi
hos dessa raser
(The genetics of epilepsy in the Belgian Tervuren and Sheepdog.
Oberbauer et al, Journal of Heredity 2003: 94, 57-63).

F.n. pågar det ett stort forskningsprojekt i USA som har till
målsättning att identifiera generna bakom idiopatisk epilepsi
hos olika hundraser.
I dagsläget finns det blodprover från ca 1200 hundar med epilepsi och
7000 friska kontroller tillhörande 90 olika raser.

I Sverige står det ett projekt i startgroparna vid SLU.
Målsättningen med forskningsprojektet är att identifiera
genen/generna som orsakar alternativt predisponerar för epilepsi hos hund.
Detta projekt kommer att genomföras i samarbete
med flera världskända forskargrupper.

Undra om en person som fått diagnosen epilepsi upplever skeptism runt omkring sig gällande diagnosen och blir ifrågasättande på samma sätt som inom hundvärlden

Eftersom jag jobbar inom sjukvården och satt en natt och pratade med en syrra som just har jobbat med personer med EP eller kramper och hon har en speciell inriktning på just EP och hon berättade för mej att där man har sett i vissa fall såå finns det ett arv alltså Mor till Dotter och Far till son och då måste ju det genfelet sitta i kromosomen det kvinnliga kromosomen och det manliga kromosomen det var såå jag spånade...jag tycker ju själv att det är riktigt intrssant ju att bolla med.

Vilket/vad ärvs från ett kromosomfel från mamma till dotter eller från far till son? Hängde inte med där riktigt.

Ja som med dom flesta sjukdomar man kan ärva så är det ibland så att vissa sjukdomar ärvs bara från Pappa till Son eller mamma till dotter och då måste det ju vara ett kromosomfel eller det felar i den manliga kromosomen eller kvinnliga kromosomen det var såå jag lurade!
Jag kan inga sjukdomar just nu men tror att blödarsjuka är mera vanlig hos män alltså ärvs det starkare ned mellan pappa och son ???
Kanske fel at säga kromosomfel men att det är en starkar gen hos män eller kvinna.

Jag har hört tvärtom att det blir värre ju äldre som blir eller anfallen kommer oftare och oftare eller jag kan ha fel där ju kanske ska läsa lite mera om det.

Ja såklart nu kan man medicinera men det kan man ju inte alltid heller om man ser på människor så är det inte alltid med kan hjälpa utan det är folk som dör av EP/Kramper fast dom äter medicin tyvärr.

Jag är inte alls rädd att sätta en diagnos och det finns EP det vet jag men jag är rädd att det blir så hysteriskt bara för en hund har ett anfall så är jag rädd att man sätter en diagnos EP EP
Inom Psyk tar det väldigt lång tid innan man sätter en diagnos och det beror på att man blir stämplad för livet med en dignos och det är ju samma med just EP eller MS eller Aids detta är inga sjukdomar man kan bota utan det är kroniskt leder till döden oftast.

Men nu undrar jag hur många fall finns i våran ras med en diagnos EP...och jag ställer denna fråga igen....kan det vara så att det är hundar som är avlivade utan en diagnos som hade EP kan det vara så?

//Linda

Tacos skrev:kan det vara så att det är hundar som är avlivade utan en diagnos som hade EP kan det vara så?

//Linda

Självklart kan det vara så - men eftersom de är avlivade kan man inte säga verken bu eller bä .... det är ju i de fall endast ren skär spekulation....

Självklart kan det vara så - men eftersom de är avlivade kan man inte säga verken bu eller bä .... det är ju i de fall endast ren skär spekulation....

Ja det var ju lite det jag ville ju spekulera....tänk att en hane/tik har 2 kullar såå händer det att hunden krampar....kanske ett Grand Mal och den får hjärnskador så hunden måste avlivas pga av sviterna utan att man då har en diagnos.

Men om vi leker med tanken att denna hund nu hade EP fast ingen diagnos avkommerna går vidare i avel...det jag menar nu när vi pratar EP hur många fall finns med en diagnos??Är det någon fara för våran ras....eller är våran ras kroniskt sjuk med EP?
Jag vet att det inte är någon fara men jag vill bara leka med tanken!

//Linda

Hej!

Är det någon fara för våran ras....eller är våran ras kroniskt sjuk med EP?
Jag vet att det inte är någon fara men jag vill bara leka med tanken!

Vart vill du komma med den tanken? Kronisk sjuk i EP?
Denna lek med tanken är nog inte så förnuftig att ha på ett forum även om man vet att det inte är en fara för rasen i verkligheten. Andra kan nog uppfatta det fel och i utbildningssyfte så kan nog ingen svara på det.
Med saklig information istället för spekulationer tror jag man på bästa sätt kan upplysa folk istället

Oki jag ska inte leka med tanken då utan jag ställer frågan så här då....

Kan det finnas pinscher som är avlivade och lämnat avkommor utan att det finns en diagnos EP ???
För det jag undrar är ju att om dessa avkommer går vidare i aveln så går ju även EP vidare ju det var så jag undrade !

//Linda

Tacos skrev:Oki jag ska inte leka med tanken då utan jag ställer frågan så här då....

Kan det finnas pinscher som är avlivade och lämnat avkommor utan att det finns en diagnos EP ???
För det jag undrar är ju att om dessa avkommer går vidare i aveln så går ju även EP vidare ju det var så jag undrade !

//Linda

Ja, självklart! Att säga nej på denna fråga är ju helt absurd - en hund som inte blivit undersökt för verken det ena eller det andra, om vi leker med tanken kan vara bärare av både det ena och det andra.

Tänk dig detta senario-
En tik som paras och föder en kull ... tre månader senare blir hon överkörd och avlider.
Tiken har EP men har inte uppnått ålder eller situation för att det skulle leda till anfall ... hon har bara fört det vidare i sina gener ....
Men här kan du ju byta ut EP med - tja... mycket.

Men spekulationer som dessa är ganska ointressanta - de ger inte nått, du kan inte agera som om hunden du har framför dig har XX i linjerna bara för att du inte har papper på att så inte är fallet. Då är alla gamla, okända linjer "farliga"

Just ovetskapen om nedärvning, linjer, förekomst....
Det är därför det är så viktigt att ta kunskap vi, de´facto har i beaktande när man planerar och vill föra rasen framåt.

Ja Ja jag undrade bara eller det var kanske en dum fråga ...men hur många fall EP med diagnos finns det i våran ras??då hela världen?

Kan EP ärvas eller hoppa över generationer/led?Är hunden bärare av EP?
Jag vet inget alls om det eller hur det ärvs ner när vi pratat hund vet man det.

//Linda