Skottfasthet och ålder?

Hej! Detta känns både som en uppfödar och mentalitetsfråga som jag har levt och grunnat på i många år och som de senaste månaderna kommit att bli mer och mer aktuella..

Macke var skottfast som ung och sedan hände ett par saker som förmodligen påverkade honom i negativ riktning och numer är han mkt skotträdd. Det är hemskt att se honom eftersom han annars är väldigt nervfast.


Jag tycker mig nu se att många Pinschrar som gjort MH med 1:a & 2:a på skotten som "äldre" alltså 4 - 5 års åldern ändå får problem med såväl skott som fyverkerier. Är det någon som har en teori om varför det kan tänkas bli så?

En tanke jag hade i början var att man hade öronbekymmer eller liknande men det känns numer väldigt långsökt att så många Pinschrar skulle ha haft det problemet på samma gång.

Nu börjar ju snart smällar helvetet igen

Men jag hinner nog flytta till mitt nya hus på landet iår så jag håller tummarna att det är bättre där för det finns inget värre än att se Macke lida (i dagens läge är inte gracie eller secret berörda men det är ju väldigt svårt att inte gå på promenade ihop med Macke ibland och han får verkligen panik så man kan undra hur länge det ska låta bli att smitta av sig, dock blev aldrig Gabi berörd trots att hon var rädd för det mesta andra....
)

Har någon en tanke runt detta fenomen, ålder och skottfasthet?

Än så länge är Totte inte det minsta berörd, tack och lov, när det kommer till skott. Fyrverkerier verkar dock störa honom lite, förmodligen för att det finns andra toner i de smällarna, precis som att han avskyr borrning i betong.

När jag var liten hade vi kelpies som de första åren inte var det minsta skotträdda, oavsett om det kom till fyrverkerier eller pistolskott. I och med det så fick de vara med på t.ex. nyårsfirande ett år och lite annat som inkluderar höga ljud och "vanligt" liv. Ett par år senare var båda oerhört rädda. Framförallt hanen som i ren panik bajsade ner halva huset trots lugnande (eller så var det pleggningen som gjorde att han inte kunde kontrollera just den biten).

Det jag vill säga med följande är att jag tror att en del skotträdda hundar hade kanske aldrig blivit så rädda om man hållt dem ifrån höga ljud så mycket som möjligt. Trots att Totte inte är rädd så söker jag mig hellre ifrån skott/smällare/fyrverkerier än se det som att "Min hund bryr sig ändå inte så då kan jag vara med på allt".

I hemvärnet etc har jag förstått att man har öronskydd/-proppar för hundarna. Kanske kan vara en idé ifall man vill ta med sig sin skottfasta hund någonstans för att förebygga framtida problem?

Harry har en etta på skott på MH, han var totalt oberörd av skott, smällare, fyrverkerier och höga ljud fram till ca tre års ålder. Sedan dess har han varit berörd, men inte rädd. Då har jag undvikit skott, smällare och han har aldribg blivit mycket utsatt för fyrverkerier utomhus.

Jag kan inte heller komma på någon händelse som gjort att han blivit skrämd. Ibland tycker jag att hans rädsla blir värre, men andra gånger blir han bara lite besvärad.

Jag vet flera pinschrar som är precis som Harry, skottfasta till en början, sen rädda/berörda.

Jag känner igen beskrivningen. Sultan var inte ett dugg skottberörd i början och allt gick bra i några år. Sedan när han var runt 4 år så började han reagera och det gick så långt att han kunde få ren panik av olika höga smällar/skott. Nyåren var hemska. Lyckligtvis har det nu vänt igen och han har lugnat sig. Man kan märka att han lyssnar noga när det kommer någon smäll/skott, men oftast så blir det inte mer än så nu.

Tyvärr kan jag inte sätta fingret på varför dessa olika skeenden hänt. Han råkade aldrig ut för någon speciell hemsk händelse där innan utan för oss blev det lite av en chock när han blev berörd. Likadant var det ganska så plötsligt han lugnade ner sig också.

/Saila