Bryta osäkerhet/rädsla?

Hade en incident på promenaden i morse som jag aldrig fick bukt med..

Nästan hemma efter morgonpromenaden så kastar sig en stor leonberger upp mot ett staket och börjar råskälla, varken jag eller hundarna hade upptäckt den innan vi passerade.. Russllarna tar inte åt sig nämnvärt men Arcan blev både rädd och osäker av situationen... Svansen ner, huvudet högt, öronen slickade längs huvudet och hade en otroligt osäker gång och såg sig hela tiden bakåt mot det där som skällde. Han såg ut som om någon snart skulle komma och bita honom i röven. Hade han inte varit kopplad så hade han stuckit därifrån det syntes på hela honom. Han ville bara fly.

Vad jag än gjorde så fick jag aldrig någon kontakt med honom.. Vad ska jag göra då?? I dessa fall så står jag med två hundar som jag måste bli lite arg på för att dom snarare har attityden "va fan tror du att du håller på med ditt håriga stycke, ska du ha stryk" och så har man då Arcan som absolut inte ska ha tillsägelser men tar åt sig när jag tillrättavisar de andra...

Först så undrar jag ju hur jag ska få kontakt med Arcan och bryta hans orolighet? Jag kan ärligt säga att jag inte är van vid hundar som har nerverna mer på utsidan än insidan.

Hur skulle ni göra om ni hade hundar som har olika behov när sånt här händer?

En sån här incident händer inte särskilt ofta, men jag har ju märkt att det finns andra saker som gör honom helt okontaktbar. Det behöver inte bara ha med rädsla att göra utan han bara stänger av lixom...

Med 3 hundar att gå med på promenaderna så kämpar jag otroligt mkt med att hundarna ska gå fot eller åtminstonen någonstans bredvid/bakom. Men om en hund fallerar på något sätt så kan det bli total pannkaka av alltihop. Oftast så är det Arcan som "förstör" eftersom han är yngst, känsligare och låser sig.

Är det bara åldersbetingat tro? Att han har kommit till åldern "jag är döv och ser spöken överallt" ?

Jag sitter i ungefär samma situation.

En grabb (som visserligen är pinscher) som vet alltför väl att matte och husse skäller värre än de bits.

Sedan är det en tjej på 1 år som avskyr höjda röster. "Man får aaaldriiig vara arg på Rebel!" är hennes motto och hon tar varje höjd röst som en personlig förolämpning och jätteläskigt.

Vi har dock kört på metoden att hon vänjer sig och det stämmer faktiskt. Det är bättre nu än för en månad sedan (nu har vi förmodligen helt olika förutsättningar eftersom jag av olika anledningar har en extremt kort stubin och exploderar minst en gång per dag så då går det ju snabbare att vänja sig än något som kommer mer sällan.).

Det vi har varit noga med är dock att vara överdrivet glada mot tjejen när hon inte gjort något fel. Även om jag är förbannad på Totte (eller något helt annat) så låter jag överlycklig mot henne och leker och busar och tar fram duracell-kaninen i mig för att visa hur underbart livet är för henne.

Som sagt, det har fungerat för oss och lilltjejen har börjat lära sig att det inte är världes undergång ifall matte eller husse låter arga och det inte är riktat mot henne. Märker hon däremot att det är hon som är i snålblåsten så blir hon fortfarande lika olycklig. De är smarta de små rackarna!

Ja vad gör man, det finns väl inget man kan göra, bara ignorera. Att agera konstlat och vara överdrivet possitiv tror jag inte på. Får ni något dunderknep så måste ni berätta

I vanliga fall när Arcan är i rätt sinnesstämmning så kan han ta att man är arg eller tillrättarvisar om han gjort fel.. Men det är ju i de lägen som han verkligen visar rädsla för nått helt annat som jag inte vill förstäka det genom att jag gormar på russllarna...

Arcan skrev:I vanliga fall när Arcan är i rätt sinnesstämmning så kan han ta att man är arg eller tillrättarvisar om han gjort fel.. Men det är ju i de lägen som han verkligen visar rädsla för nått helt annat som jag inte vill förstäka det genom att jag gormar på russllarna...

Jag känner en russel som är så himla trevlig mot människor, med tusan vad hon är stöddig mot hundar. Hon ger de flesta en liten omgång - för att det är kul och hennes sätt att vara, men jag gillar henne. Det kan jag inte förneka