Skällande och morrande

Nu senaste dagarna har Zelda varit riktigt på helspänn, vet inte om det har med löpet och hormonerna att göra men jag vet inte riktigt hur jag ska göra när hon går igång.

Problemet är att hon skäller på folk ute och morrar. Idag var det en tant som kom gående som hon började skälla på, senare en tjej som tittade på henne.. Igår flög hon upp och började vrålskälla och sprang till dörrren. Det var ingen där? Hon la sig och morrade och buffade i soffan medan hon tittade mot dörren..

Spökålder, löpet eller början till ett dåligt betende? Hur bryter jag henne, får henne att förstå att jag kan ta hand om "faror"?

Min lille kille beter sig likadant ibland. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att han "går igång" ibland. Precis som du skriver kan det vara att man möter någon ute som inte gör något speciellt mer än går.

Jag tror personligen med Leo att det är nerver och hormoner som hoppar lite runt i honom. Någon blandning av vakt, rädsla, allmän oro och hanhund. Men jag VET inte. Bara en känsla.

Jag har intalat mig att det är något som går över och försöker att inte göra en så stor grej av det. För fya honom (har provat det) funkar inte alls. Gör det tvärtom värre. Då spänner han sig ännu mer. Jag korrigerar bara snabbt och går vidare. De gånger det går att bryta någorlunda försöker jag avleda, kontaktövning och lite bus. Få han på bättre tankar helt enkelt. Jag har haft stor hjälp av nosgrimma. Det är mycket enklare att bryta oönskade låsningar. Man lyfter helt enkelt bara upp nosen mot mig och bort från det han spänner sig mot. Med halsband blir han bara värre, hänger sig i det och jag tycker det är svårt att korrigera ordentligt. Blir att man får ta tag i honom till slut och då blir det oftast en kamp och ännu mer frustration för honom (och mig). Med nosgrimman går det snabbt och han hinner inte jaga upp sig.

Vad jag förstår så är våra små vildar ungefär samma ålder. Skulle vara intressant att höra från någon med en lite äldre hund som betett sig så här tidigare eller fortfarande gör. Går det över eller måste man arbeta med det mer aktivt på något sätt?

Å va skönt jag trodde jag var ensam, över 80 visningar men inget svar förrrän nu

Idag har hon skött sig felfritt och varit väldigt beskedlig. Kan beror på ruskvädret, men jag håller tummarna att hon fortsätter bete sig bra. Hormonerna härjar minst sagt. Hon är 1 år och ca 4 mån.
Jag använder också nosgrimma, kan inte passera hundar utan den. Sen stressar hon ner på ett helt annat sätt och jag kan ha henne bredvid mig och gå utan allt för mycket dragande, så skönt.

Det är svårt att se om hon spänner sig tycker jag, utan det kommer bara plötsligt, kolla matte den där är en skummis...å så morrar å skäller hon. Jag tror jag ska fortsätta ignorera, för det går inte att skälla på henne, då tror hon bara att jag stöttar henne. Tänker att när hon skäller så borde ju belöning utebli, kopplar hunden inte ihop att skall ger godis, attdet blir en uppgift? Vaktar hunden mig som person lr är det uppmnärksamhetsskall? jag är förvirrad..

Ang vaktandet av dörren, hur har du/ni gjort? Jag har börjat med att ta in henne i ett annat rum och öppnar ytterdörren själv och låter henne inte hälsa förrän hon är lagom lugn, men hon flyger endå fram och skäller Tycker jag på det här sättet har markerat att jag kollat av personen?

Vill också höra hur ni andra hanterat vaktandet av hus och hem.

Jag svarade inte för att jag inte visste om våra problem hade med varann att göra. Men nu känner jag igen mej mer!
Sniffen kan bli väldigt upprörd om folk kommer för nära, joggare i mörkret skäller han på, han står på bakbenen och låter som en björn! Ibland får han för sig att han ska nafsa tag i folks byxor när de kommer för nära. Men han morrar aldrig och skäller ganska sällan. Tyvärr nafsar han oftare efter folk.

När det ringer på dörren skäller han som en galning och får han chansen hoppar och nafsar han. Om jag vet att jag ska få besök stoppar jag honom i buren och han skäller därifrån en stund men tystnar oftast ganska snart. Men han kan behöva ligga där en timme innan han är "mogen" att komma ut. (Då har han vant sig vid att det är nån hos oss.) Då kan han vara glad och hälsa på ett vänligt sätt. Problemet är att han reagerar så starkt, det slår över för honom, oavsett om det är glädje eller rädsla.

Och ja, som det ser ut nu kommer jag förmodligen kastrera inom kort.

Zelda brukar rusa fram och skälla ut den som kommer på besök, för att sedan hoppa hysteriskt mot personen och om hon kommer åt pussa hejvilt. Saken är den att ofta uppmuntrar besökarna hennes hysteri med glada pipröster och låter henne hoppa och stoja trots mina förmaningar så om jag inte kan uppfostra gästerna kan jag nog inte uppfostra hunden tänker jag. Jag begränsar så gott jag kan med att hon inte får hoppa i soffan och "överfalla" gästen.

Får hoppas hon lugnar sig med åldern och att min jag-hälsar-först-policy funkar så att hon släpper lite på vakten.
Utomhus, angående hoppande mot förbipasserande så kör jag att stanna upp så brukar hon lugna sig. Hon höll på så där på allt som rörde sig när hon var mindre och ibland kan hon få ett återfall. Nu senaste dagarna har hon inte gjort nåt.

Men det är ingen med en vuxen hund som känner igen sig? skumt..Pinscher är ju en vakthund från början då borde ägarna ha konfronterats av detta nån gång??

Jag vet att jag har tjatat om det i andra trådar men gör det återigen, använd koppel när ni får gäster. Försöker hunden rusa fram till gästerna så tar det stopp. På så sätt kan inte gästerna heller jaga upp hunden och skulle de försöka får ni säga till dem att sluta för att er hund behöver få lugna sig.

Jag har faktiskt ett par korta koppel jag brukar använda inomhus! De är av utställningstyp och det är ganska behändigt om man ändå ska hunden intill sig. När vi hälsar på hos folk får han också ha ett sånt på sig.

Rent instiktivt vill folk gärna gå fram och hälsa på hunden genom att klappa den på huvudet, mina grannar gör så ibland när vi åker hiss ihop - även de som är lite hundrädda vill klappa för att övervinna sin rädsla - och jag tycker det är svårt att säga ifrån. Hur gör man det på ett bra sätt?
Man vill ju inte skrämmas genom att blixtsnabbt hojta "rör inte hunden" just som de är på väg att sträcka ut handen.

Gäster ber jag att ignorera hunden men de kan oftast inte låta bli att titta på honom. Och barn är hopplösa! De sitter vid buren och lockar på honom och fast jag säger ifrån släpper de ut honom ur buren. Sen är det fram med alla leksakerna och godiset! Är han instängd i sovrummet klagar barnen på att det är tråkigt.

En gång sa jag till mina grannar: om ni vill komma och hälsa på så får ni säga till först så jag hinner stoppa honom i buren. De fick vänta i trapphuset och var förundrade över hur den annars så snälla hunden plötsligt blev en galen skällande best när de hälsade på. Utomhus har han ju inga problem med dem. Det är ganska svårt att förklara, särskilt när man inte fattar själv! Jag glömmer ju själv bort att han är en dr Jekyll och mr Hyde.

Ärligt talat tycker jag att det kan vara så påfrestande att jag hellre slipper få besök. Jag vet inte riktigt hur man skulle kunna öva så det blir som man vill ha det? Särskilt om det inbegriper att träna sina gäster... Jag vet ju att det bara är jag som kan bestämma över min hund, men jag vill inte uppfattas som bossig eller kritisk av mina gäster och vänner. Hur ska en konflikträdd hundägare göra?

Som jag ser det har du två val, antingen ge Sniff det han behöver eller vara dina vänner till lags.

Det låter hårt men dina vänner har inget med din hund att göra om du inte vill det. Jag förmodar att det är dina vänners barn som släpper ut hunden ur buren och där får du försöka lära dig att säga ifrån. Det är inte ditt problem om barnen har tråkigt, det blir däremot ditt problem den dagen Sniff ledsnar helt och hugger.

Oavsett hur snäll hunden är så vet man aldrig hur den reagerar. Min älskade (och hundrädda) sambo stirrade förvånat på mig när jag sade att jag aldrig tänker garantera att Totte inte biter. Och då har jag ändå en hund som jag kan lita på till 99,9%.

Var vi än är så vet alla runt omkring att Totte är min och jag har sista ordet. Förstår inte människan som håller på med honom vad jag säger så hämtar jag helt enkelt Totte och sätter honom hos mig. Tottes välbefinnande går först.

Försök ta ett steg i taget, till exempel att hålla stenhårt på att när Sniff är i buren skall han vara helt ifred, även om det innebär att du måste ha buren bakom din stol för att barnen inte skall komma åt honom. Det är inte lätt att ändra på ett invant beteende hos sig själv men försök sätta dig in i Sniffs situation så kanske det går lite lättare . Lycka till!

Ok, koppel på. Men ska hunden inte hälsa alls? Det känns konstigt eller är det normalt?

ligistenzelda skrev:Ok, koppel på. Men ska hunden inte hälsa alls? Det känns konstigt eller är det normalt?

För oss beror det på vem som kommer genom dörren. Min morbror tycker inte om Tottes översvallande sätt t.ex. vilket gör att när han kommer åker kopplet på och Totte får hålla sig på avstånd. Efter ett tag när de har varit i närheten av varandra så är morbror inte speciellt intressant vilket betyder att jag kan släppa Totte utan att han hoppar upp i knäet. Glömmer han sig så räcker det då med att påpeka det med en harkling eller liknande, vilket inte fungerar precis när besöket kommer.

Totte får hela tiden vara med, han ser vem det är som kommer, han ser att allt är bra. Visserligen vill han gärna nosa igenom personen och visa hur lite kärlek han får hemma ( ) men det är inte något måste utan matte eller husse räcker bra även om det ibland är lite tråkigt.

Okej det är smart, då markerar jag både för besökarna och för Zelda att man ska ta det lugnt. Å så kan jag släppa henne när hon slutat bry sig om gästen - ska prova.

Men en sak, ska man binda upp hunden när man öppnar dörren eller vad? Hon sitter å skäller lääänge. Jag vill ju helst få tyst på henne så grannarna inte störs också. Det är därför jag stänger in henne i ett annat rum och försöker vara lugn.

Antingen kopplar jag Totte innan jag öppnar dörren eller så tar jag tag i honom medan jag öppnar så får besökaren ta sig in medan jag sätter på kopplet.

Angående skällandet så försök att ignorera det, förr eller senare slutar hon. I Tottes fall t.ex. så vet jag att om jag börjar skälla på honom och spänna mig så kommer han att stressa upp sig och undra vad som händer. Är jag däremot lugn och förutsätter att det kommer gå bra så kopplar vovven av.

Bästa exemplet är från när vi var på middag hos svärmor. De har ett par mattor som hundtassar inte skall beträda och jag hade Totte kopplad för att inte behöva tänka på var han var. Dock var jag så nervös över att han skulle missköta sig att jag spände mig och stressade upp honom vilket jag inte egentligen tänkte på förrän jag behövde besöka badrummet och husse fick hålla i kopplet. När jag kom tillbaka låg Totte och sov på golvet. Husse hade inte en tanke på att Totte skulle kunna bete sig illa så han var fullkomligt avslappnad, vilket även Totte blev. När jag själv insåg vad jag hållt på med så gick resten av kvällen kanon.

Poppis vaktar ju hemmet ordentligt och när det ringer på dörren så är han först på plats och skäller som attans och reser ragg i bland. Jag sätter då han ca 1,5-2 meter innanför dörren och där ska han sitta still o inte skälla när jag öppnar dörren, han morrar dock lite dovt i bland men det gör inget anser jag. Han ska fortfarande sitta kvar när gästerna kommer in och hänger av sig och efter det så får han i bland gå fram o hälsa och i bland inte. Vi använder inga koppel eller burar innomhus, dock har jag en barngrind till köket och i bland säger jag till att han får gå in o lägga sig o pekar då på köket o då pilar dom snällt dit, och i bland stänger vi för grinden om vi har hundrädda barn här eller nått sånt, men det funkar kanon.

Hade tänkt att svara för länge sedan på denna tråd, men det har inte blivit av. Vi, min sambo och jag, har Ingo, numera ett år. Vi fick rätt tidigt "problem" med en för ivrig/vaktig hund vid besök hemma. Så vi fick rådet att skapa knivskarpa rutiner vid besök, som ovan talare i tråden, och numera vet Ingo att när det knackar eller ringer på dörren så springer man ut i hallen och sätter sig och väntar på ett ok för att hälsa. Det gör han även om matte eller husse kommer hem, så får vi hälsa på varandra först Sen kommer hundpussarna! Och rådet från bland annat hundpsykolog-Jessica när jag ringde henne en gång var att "skapa en Götgatan (en av stockholms mest människotrafikerade gator, och i närheten där vi bor och där brydde sig ju Ingo aldrig om människor) hemma" Dvs, ha så mycket besök att Ingo tycker det är så odramatiskt med besök att det är lugna puckar. Numera, inte alltid men oftast, om han är trött hemma och vi får besök, ligger han kvar där han är och lyfter som mest på ett ögonbryn som en gammal trött labrador om det kommer någon.

En gång hade jag en kompis över och Ingo sov under köksbordet, och låg kvar där när min kompis kom in i köket och satte igång och lagade mat... gissa om man blev förvånad...

Däremot har ju Ingo haft en rätt påfrestande höst med oerhört mycket stress i kroppen. Det ledde till att vi tillsammans med en hundpsykolog på Södermalm skapade ett "lugn-åtgärdsprogram" för Ingo som inkluderade oss själva. Och vi har fått väldigt positiv respons på det där. Att analysera sitt eget beteende kring sin hund hjälper även det, och lugna händer för att få ner sin hund i varv. För oftast hamnar man ju i en ond cirkel ute, att hunden är lite spänd ute, man spänner sig som hundägare för man blir nervös för vad hunden ska hitta på, hunden skäller på ngn mystisk figur och så är spiralen igång. Istället så kan man bryta beteendet genom att stanna, lugna hunden genom det man gör inomhus med lugna händer etc, och när hunden sänkt svansen och lugnat sig kan man promenera vidare.

Ingen som blev ngt klokare förmodligen, men nu måste jag ändå avsluta här. Men åter igen, finns det äldre hundar på forumet som kommit över denna stress/hormon-puckel och kommit ut på den ljusa sidan? Eller sitter alla här med obstinata, stressade tonårshundar runt 1-1,5 år?

Poppis skrev:Poppis vaktar ju hemmet ordentligt och när det ringer på dörren så är han först på plats och skäller som attans och reser ragg i bland. Jag sätter då han ca 1,5-2 meter innanför dörren och där ska han sitta still o inte skälla när jag öppnar dörren, han morrar dock lite dovt i bland men det gör inget anser jag. Han ska fortfarande sitta kvar när gästerna kommer in och hänger av sig och efter det så får han i bland gå fram o hälsa och i bland inte. Vi använder inga koppel eller burar innomhus, dock har jag en barngrind till köket och i bland säger jag till att han får gå in o lägga sig o pekar då på köket o då pilar dom snällt dit, och i bland stänger vi för grinden om vi har hundrädda barn här eller nått sånt, men det funkar kanon.

Så här gär vi också. Det funkar bra. Är det många som ska in och det blir mycket stök i våran lilla hall stänger jag ibland in Leo i sovrummet bara för att gästerna ska komma iordningoch lugna ner sig innan Leo får hälsa, en lugn gäst kan oftast hantera en glad och hoppig hund. Direkt när folk kommer in blir det annars så lätt en massa ståhej för de är glada att komma hem till oss, vill visa sig glada och då blir det ju en upprymd stämning även för hunden, även om alla vill väl. Så i vanlig fall får Leo sitta och vänta på sin tur, och är det mycket folk besparar jag honom ståehejt i början så får han sitt sen.
Leo har aldrig varit arg på någon som kommit på besök. Tror han märker på oss att de är välkomna. Däremot kan han morra rätt argt om det tassar något ovälkommet utanför huset, men det tycker jag är helt i sin ordning.

Okej, vetitusan hur jag ska göra för även om jag väntar med att öppna tills hon är tyst så börjar hon ju skälla så fort gästen kommer in! Hm jag får klura vidare, jag får inte ihop det i huvudet Men ska prova era tips. Ska ignorera skällandet å hoppas hon slutar.

Ingo: Så det är flera stressiga tonårongar här, skönt att vi inte är ensamma. Vad fick ni för tips för stressade situationer förutom attt försöka vara lugn?
Har verkligen märkt att Zelda reagerar när jag blir nervös och framförallt stressad. Jag får påminna mig själv att inte hänga på hennes stressbeteende utan vara som en bromskloss ist, men oj vad lätt det är att hamna i en spiral som du sa.

Poppis skrev:Poppis vaktar ju hemmet ordentligt och när det ringer på dörren så är han först på plats och skäller som attans och reser ragg i bland. Jag sätter då han ca 1,5-2 meter innanför dörren och där ska han sitta still o inte skälla när jag öppnar dörren, han morrar dock lite dovt i bland men det gör inget anser jag. Han ska fortfarande sitta kvar när gästerna kommer in och hänger av sig och efter det så får han i bland gå fram o hälsa och i bland inte. Vi använder inga koppel eller burar innomhus, dock har jag en barngrind till köket och i bland säger jag till att han får gå in o lägga sig o pekar då på köket o då pilar dom snällt dit, och i bland stänger vi för grinden om vi har hundrädda barn här eller nått sånt, men det funkar kanon.

Hah! En till väktare Hm jag brukar ibland om jag får oväntat besök "smälla upp" galler för hallen eller in till sovrummet så hon inte är vid dörren och skäller. Men hon sitter knappast lugn, hur lyckas man med det? Att stänga in henne i sovrummet funkar efter ett tag, men problemet återstår när jag ska släppa ut henne..
Zelda är en minst sagt spattig dam, här hälsas det inte fint utan hon skäller ut dom och sen när hon kommer nära så skiftar hon humör till fjäsk

Kanske lika bra å prova att ha kopplet under foten så hon inte kan hoppa på gästerna eftersom dom vägrar ignorera henne. Jag läste om det i kontaktkontraktet tror jag.

Till ligistenzelda
När jag träna in att sitta fint vid dörren o vänta så hadde jag en påse med godis hängande i hallen hela tiden så jag inte behövde springa runt o hämta det i köket när han då skällde som attans, då kan man bli lite stressad själv med o det e ju onödigt. sen när det ringde på dörren så tog jag godis och höll framför nosen när han satte sig o sen öppnade jag dörren med en arm väldigt snabbt så jag fortfarande höll den andra handen med godis framför nosen mer eller mindre, och i början blev det att jag nästan mata han med godis medans gästen hängde av sig, och sen sa jag varsågod o hälsa o självklart gjorde han det då.

Ganska snabbt drog jag ner på godiset men behöll hans uppmärksamhet genom att leta längre efter godiset i påsen och sånt och nu får han fortfarande en godis efter han suttit fint och väntat, men jag har inte godispåsen i hallen längre.

I bland får även Poppis för sig att det kommer nån fast det är typ grannen som håller på på sin uteplats eller nåt sånt, då skäller han ju och lyssnar han inte när jag säger till han ställer jag vattensprutan innanför dörren på golvet o då lägger han ner sitt skällande direkt, fast i början fick han ju ett sprut på sig så han skulle fatta.

Prova dig fram så ser du vad som funkar på din vovve, i bland får man vara väldigt uppfinningsrik

Angående vaktandet så vill jag ha det på mina hundar, inget negativt i mina ögon, men man måste ju självklart ha koll på det som ägare och att hunden lyssnar på en.

Poppis

Tack för tipsen. Ja jag får helt enkelt prova mig fram. Jag vill endast ha "larmskall" å sen ska hon tystna, det måste jag träna på. Ska ta å prova en kombination av halsband å koppel så hon inte kan hoppa på gästerna när jag väl säger varsågod och godis för att hon sitter och väntar

Hej hej!

Jag har ungefär samma problem som er andra här. Min tik texie på dryga året vaktar också vårt hem. Hon skäller till några gånger när det plingar på dörren (men ej hysteriskt), vi sätter henne en bit ifrån dörren tills hon får klartecken att hälsa. Det går bra, jag och min sambo övar det ofta när vi kommer hem och den andra är hemma. När det kommer någon i vår bekantskapskrets som hon träffat några gånger går det också bra och hon ger de massor med pussar, men kommer det någon som hon ej har träffat så mycket så beter hon sig illa. Hon nafsat på dom utan att ens förvana med morr och gästerna har heller inte brytt sig om henne. Senast nu i helgen så hade jag en vän till mig här på besök som texie inte träffat så mycket. Jag tog då med texie när jag hämtade vännen så att de fick träffas ute och det gick hur bra som helst (som det alltid göra när vi är ute). Första kvällen var hon lite reserverad mot min vän, men det gick bra. Dagen efter tänkte jag att nu är det nog lugnt och hon har vant sig vid min vän. Men rätt som var det var så gick hon bara fram och nafsade i henne. Jag såg inte vad som hände det var min vän som berättade. Dock nafsar hon inte hårt utan bara en litet nyp. Hon kände väl av min rädsla efter det så då blev hon ännu mer vaktande och följde efter min vän vart hon än gick. Skrattade hon till så bara hoppade texie ut bädden och var på sin vakt. Detta gör mig gråhårig, arg och ledsen . För det var ju det sista man önskade att sin hund skulle bli... Har pratat med en tjej som vi gått kurs för och hon säger att vi bara ska nonchalera hennes beteende, men det är inte lätt när man blir chockad. Är det någon som har något bra tips på hur vi ska agera? Känner också igen mig att man snart inte längre vågar ta hem folk.

Men detta beteende är som sagt bara hemma, ute är hon som vilket charmtroll som helst, väldigt lydig och nästan den perfekta pinschern. Vi tränar och motionerar henne också varje dag så hon är inte understimulerad. Hoppas att vi kan hitta en lösning snart för jag står inte ut med tanken att ha det så här.

/Johanna

Jag har ju en riktig välkomstnafsare! När jag kommer hem vet han att han inte får nafsa, så han låter oftast bli händerna, men när han snor runt mej och viftar med svansen kan jag känna hur han nafsar här och var i byxtyget. Med folk han gillar kan han försöka ta tag i handen, som för att leda dem inåt eller för att få igång en lek.
När han ser nån han inte känner och är osäker nafsar han också, men då tar han i mer, så det gäller att hålla folk på avstånd! Känner han sig trängd ute kan han göra likadant, och jag önskar att folk själva ville hålla ett litet säkerhetsavstånd, särskilt när de kommer bakifrån och Sniffen (eller jag) inte hör dem förrän de är helt nära.
Jag försöker korta kopplet och gå undan eller stanna så han hinner titta ordentligt och se att det inte är nåt farligt, men samtidigt är jag rädd att detta signalerar både för honom och folk vi möter att det här är en otrygg situation. Jag kan leva med att folk tror Sniffen är farlig, men jag vill ju inte att Sniffen ska lära sig av mej att folk är farliga!